Falla i bitar

Vad för ont har jag gjort världen, som jag hela tiden straffas för? Det blir aldrig någon nedförsbacke i mitt liv, aldrig! Vad jag än gör så blir det fel i slutändan.

Jag lever enligt mottot "gör för andra det du vill att de ska göra för dig". För sån är jag och det bör de som känner mig vara väl medvetna om vid det här laget. För er andra - nu vet ni. Min personlighet är sådan att jag räcker en hjälpande hand, alltid och till alla, vad det än gäller. Jag ställer alltid upp och jag skulle aldrig svika någon. Säger ofta "jamen det kan jag göra" eller "oroa dig inte, jag fixar det". Om det så handlar om skjuts till andra sidan jordklotet! Jag GÖR det. JAG! Förstår ni? Jag är uppfostrad till att vara av sådan karaktär och det är jag förbannat stolt över kan jag säga!

Jag vill aldrig någon något ont, men då jag gjort ett misstag (vilket händer, jag är inte mer än människa) så har jag styrkan att kunna be om förlåtelse. Det gnager i mitt samvete när något känns åt helvete.

Och det gnager inom mig i denna stund, men, jag vet inte vad jag gjort för fel! Jag har slitit som ett djur den senaste tiden med både det ena och det andra men nu plötsligt får jag inte den feedbacken jag behöver för att kunna orka med mitt tidigare tempo. Och ska det påpekas något, så är det givetvis något negativt - som för övrigt är rena skitsaker i jämförelse med annat.. Det blir liksom skrattretande....! (jämför ett chokladsug med svältdöden i Afrika - absurt, eller hur?)

Jag känner mig fullständigt bortglömd, som att jag inte behövs längre. Det gör ont! Det svider i själen när man gett 100% av sin tid när det i själva verket inte funnits någon tid alls. Jag har så otroligt mycket annat jag borde lägga ner energi på, bl.a. till att läka inombords, men jag har inte orkat med detta. För som sagt, fokus ligger på andra saker som JAG tycker är viktigare i nuläget. Jag prioriterar inte mig själv först, det har jag aldrig gjort och det kommer jag förmodligen aldrig att göra för som sagt, sån är jag. Att ta hand om sig själv hör inte till mitt expertisområde...

Nu sitter jag här mitt i natten, då klockan börjar närma sig halv tre, och kan inte sova. Ångesten beslagtog min kropp och tvingade mig att gå upp. Att ligga kvar i sängen med denna sorts ångest, det går inte. Jag får så svåra andningsbesvär. Pulsen ökar. Huvudet pulserar. Tårarna rinner. Det är ett rent helvete när det sätter igång. Det sker alldeles för mycket (eller alldeles för lite, beror på hur man ser det, en kombination av båda?) i min vardag nu. Ibland blir det kortslutning någonstans bland hjärnhalvorna och jag slutar att fungera. Vet varken ut eller in.

Känns lite bättre nu när jag fått ur mig mina tankar, jag hoppas de går att förstå. Klockan ringer om 5,5 timmar... Kroppen har lugnat ner sig, trycket över bröstet är så gott som borta och tårarna har slutat rinna. Skönt. Nu kanske jag kan sova en liten stund.

/Lina

och plötsligt var dom 9 kissar......

Idag förfrös tårna på mig. Iallafall så känns det så. Plusgrader för inte alltid med sig värme, hur nu det går ihop... När det är minusgrader, ja då fryser man. Och när det är plusgrader och riktigt blött och blaskigt på marken, ja då fryser man också. Man fryser arslet av sig rent ut sagt, eller i detta fallet, tårna. Och jag hade strumpor och raggsockar. Lindade in fossingarna med plastfolie. Slutligen drog jag på mig ett par fryspåsar, sen var det fullt i skorna. Men hjälpte detta? Läs den första meningen en gång till.

Jag har nämligen varit på kattjakt. Martin kallar mig tokig och att min hobby "går för långt". Jag tror bara han är orolig över att jag låter det uppta all min tid. Och jag kan till viss del hålla med, tankarna har idag enbart handlat om kolonikissarna och jag glömde faktiskt bort att äta mat idag, jag åt inte ens frukost.....! Första målet intog jag 22 ikväll. Jag är medveten om att det inte är så smart men rår inte för det eftersom jag inte tänker på att äta och jag blir heller inte hungrig. Mina signaler fungerar inte riktigt som de ska men det är inte första gången jag konstaterar det.

Arbetet med kattkolonin är väldigt intensiv just nu då vi måste få in ALLA kissar och det SNARAST!

Idag fick vi in 3 kissar och dessa 3 sitter just nu i varsin transportbur i vårt kök. Om 8 timmar ska de befinna sig hos veterinären för kastrering, id-märkning, vaccination, avmaskning, pälsrakning (av den långhåriga), avskabbning, kloklippning, allmän statuskoll... När de är klara ska de få komma till sina sluss/stödhem!

Om 6 timmar ska jag möta upp Malin och Bertil vid kolonin och då ska vi se om vi inte kan få in ett par kissar till. Veterinären hade möjlighet att ta hand om 6 kissar på en och samma gång, därav den tidiga morgonen.

Därför BORDE jag gå och lägga mig nu och inte tappa upp ytterligare varmt vatten i badet. Fast jag känner mig trotsig ikväll så jag blir nog kvar och plaskar ett litet tag till. :)

"Särbos"

Bor ensam i lägenheten under några dagar. Eller ja, hur ensam man nu kan bli med sex katter och en kanin..... Martin har åkt ut till svärföräldrarnas hus då de är bortresta och vi är kattvakter. Vi kan ju inte gärna ta hit ytterligare två kissar och inte kan vi frakta dit alla våra djur heller för den delen så Martin ska sova där några nätter. Får väl se hur länge han klarar det.... Det kan ju vara lite läskigt det där med att bo ensam i ett stort mörkt hus. Men jag måste säga att det känns aningen märkligt att inte ha min gubbe här, vi är ju vana vid att umgås 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. På både gott och ont!

Som tur är så har jag mina pälsbeklädda gosisar som håller mig sällskap.

Maja ligger troget vid mitt huvud, varje natt. Ligger gärna PÅ mig och helst så nära ansiktet som möjligt. Min lilla Maja kommer jämt när jag visslar eller ropar... Och hon älskar att krypa under täcket. Att ligga nära och ombonat, det är grejer det!

Leia har börjat springa efter mig som en hund och kommer när jag ropar. Tror hon kommer bli en pip-larsson hon, har sett tendenser till detta.... *suck* Det räcker med EN extrem pip-larsson (läs: Maja)! Leia har en hejdundrande spinnmotor och jag älskar att borra in huvudet i hennes mjuka, långhåriga päls. Får se om hon är lika mysig på torsdag då det är hennes tur att inkvarteras hos veterinären...

Sessan smyger runt mer och mer och blir allt lättare att handskas med. Har blivit helt besatt av laserpekaren. Ligger ofta och ålar omkring på golvet, det märks att hon trivs här. Men fy så lätt och tunn hon är, kan dock inte känna några kotor, men helt ärligt talat så vet jag inte ens om hon väger mer än kattungarna. Vilken tur att hon snart ska in för kastrering, måtte hon öka i vikt då.

Alli piper och är supergosig, undrar om det kan vara en beteendeförändring p.g.a. kastreringen? Jag hoppas det! Hon har blivit mycket, mycket snällare mot de andra kissarna. Alli har också blivit ganska så tunn så det var verkligen läge att kastrera henne nu.

Elsa går mest runt och ser förvirrad ut, jag har nämligen blivit tvungen att sätta på henne en uppblåsbar krage (istället för en gammal klassisk, klumpig tratt) då såret efter kastreringen börjat bli irriterat, förmodligen för att hon tvättat och tvättat. Men lilla stackaren förstår inte varför matte har satt fast en stor krage runt halsen. Hon tittar på mig, alldeles oförstående. Jag har ALDRIG sett den förtvivlan jag ser i hennes ögon! Och ibland när hon går, så lyfter hon onaturligt mycket på frambenen, det ser ut som dressyr.... Och hon ser så rolig ut... Behöver jag säga att jag skrattar varje gång jag ser henne? Min lilla snuttis, som för övrigt saknar sin husse! *muttrar* Varje gång jag ropar på henne, jag kan ropa 20 gånger, så tittar hon bara och går sin väg... När Martin ropar EN gång så piper hon och hoppar upp till honom och vill gosa.

Smilla springer runt och busar och piper. Och det dunsar om henne.... Hon är inte direkt överviktig, men överlägset den tyngsta kissen hos oss! Lilla gosenosen, hon är så speciell och underbar! Sover varje natt vid Martins fötter, så jag tror hon kommer saknar husse inatt...

Och så kaninen såklart, som trivs som fisken i vattnet med sin rastbur jag snabbt fixade ihop av några kompostbehållare! Där springer hon som en galning, hoppar upp på lådor, springer i sin prasseltunnel, kastar och puttar på bollar men framförallt, jagar kissarna om de hoppar ner till henne. Många skratt blir det....!

Ja, det är min familj det. Min alldeles egna lilla familj som jag älskar över allt annat!

Nu gott folk, nu ska jag sussa.

Ingen rolig lördag

Jag mötte upp Malin & Bertil i kolonin tidigare idag för den vanliga påfyllningen av kissarnas matförråd. Efter bara några minuter görs den fruktansvärda upptäckten av två små kattungar liggandes i snön, döda. Ca 8-10 veckor gamla. Dessa två var helt nya för oss, varför de lämnat livet vet vi inte. Kyla, slagsmål, svält? Kissarna var iallafall hemskt magra. Tänk om de har syskon som ligger och trycker någonstans? Usch, mitt hjärta brister!

En mycket ledsam lördag med andra ord. :(

Uppdatera, vad är det?

Mina två bebisar, Tippen & Dumlan

Ser att det senaste inlägget var för en månad sen. Skämmas! Men så är det ju det där med livet, det är så mycket annat man måste hinna med. Drar kortfattat om vad som hänt det senaste:

ÖSTGÖTAKATTERNA har varit den största tidstjuven, vi har hittills tagit in 8 katter varav 3 har hittat sina egna hem. Det går åt mycket tid till att leta hem, göra oss synliga, socialisera de kissar som tagits in, skriva uppdateringar, fånga in katter, fota och mer mer mer.... Rent psykiskt är vi nog alla väldigt utmattade men vi kämpar på så gott vi kan och det gör vi enbart för kissarnas skull!

BOKIA hänger jag fortfarande krampaktigt tag i, även om det inte är så många timmar jag får. Nu vid bokrean blir det lite drygt en veckas arbete i sträck och det ska bli roligt!

MARTIN har blivit kontaktad av ett företag som undrade om han var intresserad av att jobba lite. De skulle höra av sig igen och jag håller tummarna så de blir blå....... Han om någon förtjänar att komma iväg och känna sig produktiv om dagarna!

IPHONE har både jag och Martin numera, tejpen höll tillslut inte ihop min gamla telefon längre och den gick i två bitar. Skaplig uppdatering att gå från en mobil á la årsmodell 2003-2004 till en iPhone 3GS!

SYSTER och Fredrik har nu flyttat till sitt hus i Landvetter! Har inte sett det än men det dröjer nog inte länge till. Tycker det är häftigt att de är husägare, 20 och 23 år gamla.........!

KASTRERINGAR av mina kissar här hemma är äntligen i full gång. I skrivande stund är Alli och Elsa på djurkliniken och opereras. Fick precis ett samtal från dem (ja kliniken alltså, kissarna har ännu inte lärt sig prata svenska....), oj vad nervös jag blev, trodde det hade hänt något! Men de ville bara berätta att jag inte kunde hämta dem på den utsatta tiden utan 2 timmar senare. Stackarna, hoppas inte att de har alltför ont. Sen är det Leias tur och även Sessans. Har inte bestämt mig för till vilken veterinär jag ska ta Sessan till, i.o.m. att hon är skygg. Kräver att få vara med när hon sövs eftersom hon litar på mig. Klämbur - BIG NO NO!

TIPPEN OCH DUMLAN som bott i vårt kök sedan mitten på december har nu flyttat därifrån. Igår var ett par här och hälsade på dem och det kändes så bra att kissarna fick flytta till dem redan igårkväll. Då vart det bråttom eftersom vi inte hade ett färdigt köpeavtal. Fick skriva ihop ett i all hast, åka till svärföräldrarna och skriva ut och åkte sedan med gosenosarna till sitt nya hem. Det känns så skönt att de äntligen får lite mer yta att vara på samt att de får betydligt mer uppmärksamhet än vad jag kunnat ge dem, även om jag offrat mycket tid till mina egna kissar. Hela gårdagen gick så snabbt att jag inte riktigt hann känna efter hur jag mådde förrän jag kom hem, utan kissarna. Jag var ledsen, mer än så behöver jag nog inte säga. Köket var plötsligt alldeles öde och att inte behöva stänga köksdörren känns fortfarande ovant. Ingen kisse som sprang runt och busade med leksakerna inatt. Det kommer ta lite tid innan man vänjer sig, men hjärtat säger att de verkligen hittat hem. Givetvis kommer jag följa upp kissarna!

ELTON fyller 1 år imorgon och då blir det kalas!