Falla i bitar

Vad för ont har jag gjort världen, som jag hela tiden straffas för? Det blir aldrig någon nedförsbacke i mitt liv, aldrig! Vad jag än gör så blir det fel i slutändan.

Jag lever enligt mottot "gör för andra det du vill att de ska göra för dig". För sån är jag och det bör de som känner mig vara väl medvetna om vid det här laget. För er andra - nu vet ni. Min personlighet är sådan att jag räcker en hjälpande hand, alltid och till alla, vad det än gäller. Jag ställer alltid upp och jag skulle aldrig svika någon. Säger ofta "jamen det kan jag göra" eller "oroa dig inte, jag fixar det". Om det så handlar om skjuts till andra sidan jordklotet! Jag GÖR det. JAG! Förstår ni? Jag är uppfostrad till att vara av sådan karaktär och det är jag förbannat stolt över kan jag säga!

Jag vill aldrig någon något ont, men då jag gjort ett misstag (vilket händer, jag är inte mer än människa) så har jag styrkan att kunna be om förlåtelse. Det gnager i mitt samvete när något känns åt helvete.

Och det gnager inom mig i denna stund, men, jag vet inte vad jag gjort för fel! Jag har slitit som ett djur den senaste tiden med både det ena och det andra men nu plötsligt får jag inte den feedbacken jag behöver för att kunna orka med mitt tidigare tempo. Och ska det påpekas något, så är det givetvis något negativt - som för övrigt är rena skitsaker i jämförelse med annat.. Det blir liksom skrattretande....! (jämför ett chokladsug med svältdöden i Afrika - absurt, eller hur?)

Jag känner mig fullständigt bortglömd, som att jag inte behövs längre. Det gör ont! Det svider i själen när man gett 100% av sin tid när det i själva verket inte funnits någon tid alls. Jag har så otroligt mycket annat jag borde lägga ner energi på, bl.a. till att läka inombords, men jag har inte orkat med detta. För som sagt, fokus ligger på andra saker som JAG tycker är viktigare i nuläget. Jag prioriterar inte mig själv först, det har jag aldrig gjort och det kommer jag förmodligen aldrig att göra för som sagt, sån är jag. Att ta hand om sig själv hör inte till mitt expertisområde...

Nu sitter jag här mitt i natten, då klockan börjar närma sig halv tre, och kan inte sova. Ångesten beslagtog min kropp och tvingade mig att gå upp. Att ligga kvar i sängen med denna sorts ångest, det går inte. Jag får så svåra andningsbesvär. Pulsen ökar. Huvudet pulserar. Tårarna rinner. Det är ett rent helvete när det sätter igång. Det sker alldeles för mycket (eller alldeles för lite, beror på hur man ser det, en kombination av båda?) i min vardag nu. Ibland blir det kortslutning någonstans bland hjärnhalvorna och jag slutar att fungera. Vet varken ut eller in.

Känns lite bättre nu när jag fått ur mig mina tankar, jag hoppas de går att förstå. Klockan ringer om 5,5 timmar... Kroppen har lugnat ner sig, trycket över bröstet är så gott som borta och tårarna har slutat rinna. Skönt. Nu kanske jag kan sova en liten stund.

/Lina