När hjärtat mår dåligt mår kroppen därefter.

Drar upp mina persienner. Strax över gatan ser jag den nyinflyttade grannfamiljen äta middag och samtala runt soffbordet i vardagsrummet. Jag lunkar sakta tillbaka till min ensamma soffa, huvudvärken har inte gett med sig och den fick ny kraft nu.

Avundsjukan hugger mig plötsligt rakt i hjärtat.
Jag vill också ha någon att sitta tillsammans med.

Bara en av många gånger där min ensamhet blir så påtaglig. Jag kan väl lugnt säga att jag inte gillar min grannfamilj som består av minst 6 individer.
Det ser så mysigt ut inne hos dem.

Idag blev en kort dag på jobbet. Illamående och huvudvärk . Och såklart den där ständiga ångesten och oron över mitt misslyckande. Men det är väl så, att när hjärtat gråter mår kroppen därefter..

Det finns så mycket jag skulle vilja göra. Eller snarare måste göra. Men orken räcker inte till och jag ser ärligt talat ingen mening med att ta mig i kragen. Mina fönster är nedkladdade med tassavtryck. Mitt förråd behöver städas. Skafferiet likaså. Balkongen är tråkig och hyllplanen har fortfarande inte kommit upp. För att inte tala om vad som skulle behöva göras för att få min lägenhet i trevligt tillstånd.. Fast jag inser mer och mer att hur mycket jag än möblerar och inreder så kommer jag aldrig att trivas här. Det är något med planlösningen som sätter stopp för hemtrevlighetskänslan. Jag kan meddela att jag inte är ensam om att tycka så. Därför ser jag ingen mening med att ägna tid och pengar på ett mission impossible.. Fast en ny soffa som inte blivit kattnedkissad vore ju inte så dumt. Och då kommer jag in på ett av mina orosmoment, ekonomin.. Men den tar jag inte upp.

Att leva ett inrutat liv är det värsta jag kan tänka mig. Ändå är det precis så jag lever nu. Jag går upp, klär på mig, borstar tänderna och försöker göra mig någorlunda respektabel inför jobbet. Städar kattlådorna, sköljer av kattskålarna. Frukost har jag tidigare skippat men äter numera lite gröt antingen hemma, i bilen eller på jobbet. Tar sedan bilen, kör 35 minuter, jobbar. Åker de 35 minuterna hem igen och är oftast hemma antingen vid sju eller nio på kvällen. Städar kattlådor, ger mat & vatten. Duschar, byter om, städar av golvet. Lagar mat och äter. Läser, ser på film/serie eller sitter en stund vid datorn. Går och lägger mig.

JA så är livet när man jobbar. Men det är fritiden som gör skillnaden på den som jobbar heltid och mår bra och den som jobbar lika mycket men mår desto sämre.. Jag trivs inte med att inte ha någon hos mig när jag kommer hem. Någon att samtala, laga mat, skratta ihop med. Någon att luta sig mot när det blåser starka vindar inom mig. Någon att planera framtiden med, resor, familjeliv, drömmar. Någon som skulle sakna mig om jag, gud förbjude, inte skulle komma hem en kväll.

Nu säger ni att man måste kunna leva ensam, många andra har ju lyckats med det. Men då måste jag kontra och fråga vilket framgångsrecept de följde? Ett socialt nätverk i ryggen? En familj nära inpå? Ett mysigt hem där man kan fokusera på att plåstra om sin själ? Ett fast jobb med trivselfaktor? Jag har inget socialt nätverk längre. Min familj bor 13 mil/30 mil härifrån. Halva hjärtat bor 6 timmar härifrån. Mitt hem... Det har jag redan förklarat. Mitt jobb ja. Där trivs jag och det är konstigt nog där jag mår bäst.. Men efter årsskiftet har jag ingen aning om hur mycket jag kommer få jobba. Därav mitt orosmoment - ekonomin...

Dagarna passerar. Snart är min 25-års dag här och jag såg fram emot den förut.
Men inte idag.. Inte idag.

Jag. Och han..

Vissa dagar är sämre än andra.. Idag är en sådan dag.

Det bor en sorg inom mig som inte vill ge sig av.

Snart har ett halvt år passerat. Ett halvt år av ofattbar saknad.
Trodde det skulle kännas bättre ju längre tid som gick. Tji fick jag, för så blev det inte.
Om möjligt.. Så känns det värre.

Så fort vi ses är det som om tiden stått stilla. Tryggheten infinner sig omgående och jag klamrar mig förtvivlat fast vid den för allt jag är värd. Men när den ger sig iväg raseras allt på nytt. Och det blir allt svårare att ta sig tillbaka..

Jag visste inte att man kunde känna sig så misslyckad och ensam som jag gör. Ibland bryter paniken ut över att dagarna går och inget blir bättre. Över att saknaden inte blir mindre. Livet går inte i repris, jag vet det, jag vet det så väl. Ändå lyckas jag inte förmå mig till att ordna upp tillvaron. Det ska inte vara såhär, för som det ser ut nu, och detta viskar jag nästan, så har jag inget liv. Jag lever men jag lever inte... Begripligt?

Jag saknar mig själv, jag saknar mitt gamla liv. Jag saknar min Martin och jag saknar oss. Varför dör inte saknaden ut? Betyder det något eller är det bara mina hjärnspöken som spelar mig ett spratt?

Mitt hjärta värker.
Hur står man ut med ensamheten?

Drar till Gotland

Imorgon tar jag mig en välförtjänt paus och tar färjan över till Gotland där jag stannar till söndag.

Som jag längtar. Underbart!

En sjukling + ett flertal Lost avsnitt

Idag har jag varit sängliggande hela dagen. Min lediga dag. Som jag hade längtat. Är det inte typiskt att man är sjuk då? Jag får vara glad för att jag ändå orkade tvätta ett par tvättar.

Katterna sympatiserar med mig. Hör knappt ett ljud från dem och när jag går upp för att 1. hämta nässpray 2. hämta näsdukar 3. bara stå på benen ett litet tag så hittar jag dem utslagna lite här och var, sovandes. Undrar just om de drabbats av samma bacillusk som jag. Maja har troget legat vid min sida hela natten, hela dagen. Tröttnar inte katter på att sova?

Turligt nog har jag ännu inte lyckats ta mig igenom den sista och avslutande säsongen av Lost. Jag och Martin började följa den serien slaviskt förra året. Jisses, är det verkligen så länge sen? Tiden går.. Nåväl, vi fastnade -big time- och alla fem säsonger inhandlades. Med spänning väntade vi på den sjätte och alltså avslutande. Den började sändas tidigare iår och vi gjorde som många andra, vi laddade ner dem. Men så gick det som det gick i våras och vår besatthet av Lost försvann. Och vi såg aldrig klart serien. Fast nu, NU nu nu NU närmar jag mig slutet! Tre eller fyra avsnitt kvar och dessa lär jag se klart på under kvällen. Fullkomligt utflippat och fullkomligt oförståeligt. Men fortfarande lika jäkla bra...

Vilka tråkiga inlägg jag kommer med

Det är lite smått kaotiskt på jobbet just nu eftersom vi numera är en personal mindre. Och att pussla ihop schemat på tre personer med långa öppettider, sju dagar i veckan... Det är nästan omöjligt. Resulterar i att det blir många dagars jobb i sträck.. Så just nu är jag mer på jobbet/på väg till än hemma. Längtar efter min bil, som tydligen verkar återuppstå gång på gång.. Hoppas att jag får hem den nästa vecka! Då blir det betydligt kortare restid för min del.

Imorgon är jag däremot ledig. Oj så efterlängtat... Fast det är ingen lång ledighet, på fredag är det dags igen. Och så jobbar jag givetvis helgen. För tredje gången i sträck.. Nästa helg likaså. 4 helger på 4 veckor - I need a break!

Och orken räckte inte riktigt till

Hade tänkt skriva lite i bloggen ikväll. Ventilera tankar, idéer, planer... Fast mest bara för att skriva av mig. Det behövs ibland. Eller som i mitt fall, ganska ofta.

Men vet ni vad? Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig.
All min skrivarinspiration försvann när jag kröp ner under täcket.

Sömn verkar vara det bästa för mig just nu. Om jag nu kan somna. För hör och häpna, jag har en gnällande Leia som krafsar på min rygg med vassa klor (minnesanteckning: klippa klor i veckan) för att få uppmärksamhet, en Sessan som svansar runt och småpiper, en Smilla som krupit ner under samma täcke som mig och gosar(läs: biter, river och slåss) med mina fötter, en Maja och en Elsa som busar och jagar varandra samt en Alli som är allmänt jobbig med sina flyga-fram-som-en-elefant-över-golvet-attacker.

Jag bor i ett alldeles eget katthem.

Den kreativa sidan vill sysselsätta sig med något

Det finns så mycket jag skulle vilja göra. Men det finns varken tid eller pengar.

Jag fortsätter drömma..

Hinner inte riktigt med

Vad jag önskar att dygnet hade fler timmar.

Jobbar lite för mycket just nu och eftersom jag inte har någon bil längre (den har gjort sitt) så pendlar jag. Och att åka två olika bussar samt ett pendeltåg, det tar tid. Speciellt när de inte går som de ska och jag missar mina anslutningar. Och ännu bättre - från och med idag är pendeln avstängd i två veckor. Så ska man komma i tid till jobbet måste jag nog åka sisådär tre timmar innan jag börjar. Och när jag väl kommit hem på kvällen så hinner jag inte med mycket mer än att duscha, utfodra djuren, plocka iordning inför morgondagen och i bästa fall, utfodra mig själv, innan det är dags att sova igen. Jag är inte nöjd..

Har därför börjat kika lite smått på lägenheter i Norrköping. Det skadar ju inte att titta..

Idag har jag en ledig dag och den går åt till att städa (redan gjort), tvätta och laga matlådor till infrysning.

Humm, vad hände med fritiden?