"Särbos"

Bor ensam i lägenheten under några dagar. Eller ja, hur ensam man nu kan bli med sex katter och en kanin..... Martin har åkt ut till svärföräldrarnas hus då de är bortresta och vi är kattvakter. Vi kan ju inte gärna ta hit ytterligare två kissar och inte kan vi frakta dit alla våra djur heller för den delen så Martin ska sova där några nätter. Får väl se hur länge han klarar det.... Det kan ju vara lite läskigt det där med att bo ensam i ett stort mörkt hus. Men jag måste säga att det känns aningen märkligt att inte ha min gubbe här, vi är ju vana vid att umgås 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. På både gott och ont!

Som tur är så har jag mina pälsbeklädda gosisar som håller mig sällskap.

Maja ligger troget vid mitt huvud, varje natt. Ligger gärna PÅ mig och helst så nära ansiktet som möjligt. Min lilla Maja kommer jämt när jag visslar eller ropar... Och hon älskar att krypa under täcket. Att ligga nära och ombonat, det är grejer det!

Leia har börjat springa efter mig som en hund och kommer när jag ropar. Tror hon kommer bli en pip-larsson hon, har sett tendenser till detta.... *suck* Det räcker med EN extrem pip-larsson (läs: Maja)! Leia har en hejdundrande spinnmotor och jag älskar att borra in huvudet i hennes mjuka, långhåriga päls. Får se om hon är lika mysig på torsdag då det är hennes tur att inkvarteras hos veterinären...

Sessan smyger runt mer och mer och blir allt lättare att handskas med. Har blivit helt besatt av laserpekaren. Ligger ofta och ålar omkring på golvet, det märks att hon trivs här. Men fy så lätt och tunn hon är, kan dock inte känna några kotor, men helt ärligt talat så vet jag inte ens om hon väger mer än kattungarna. Vilken tur att hon snart ska in för kastrering, måtte hon öka i vikt då.

Alli piper och är supergosig, undrar om det kan vara en beteendeförändring p.g.a. kastreringen? Jag hoppas det! Hon har blivit mycket, mycket snällare mot de andra kissarna. Alli har också blivit ganska så tunn så det var verkligen läge att kastrera henne nu.

Elsa går mest runt och ser förvirrad ut, jag har nämligen blivit tvungen att sätta på henne en uppblåsbar krage (istället för en gammal klassisk, klumpig tratt) då såret efter kastreringen börjat bli irriterat, förmodligen för att hon tvättat och tvättat. Men lilla stackaren förstår inte varför matte har satt fast en stor krage runt halsen. Hon tittar på mig, alldeles oförstående. Jag har ALDRIG sett den förtvivlan jag ser i hennes ögon! Och ibland när hon går, så lyfter hon onaturligt mycket på frambenen, det ser ut som dressyr.... Och hon ser så rolig ut... Behöver jag säga att jag skrattar varje gång jag ser henne? Min lilla snuttis, som för övrigt saknar sin husse! *muttrar* Varje gång jag ropar på henne, jag kan ropa 20 gånger, så tittar hon bara och går sin väg... När Martin ropar EN gång så piper hon och hoppar upp till honom och vill gosa.

Smilla springer runt och busar och piper. Och det dunsar om henne.... Hon är inte direkt överviktig, men överlägset den tyngsta kissen hos oss! Lilla gosenosen, hon är så speciell och underbar! Sover varje natt vid Martins fötter, så jag tror hon kommer saknar husse inatt...

Och så kaninen såklart, som trivs som fisken i vattnet med sin rastbur jag snabbt fixade ihop av några kompostbehållare! Där springer hon som en galning, hoppar upp på lådor, springer i sin prasseltunnel, kastar och puttar på bollar men framförallt, jagar kissarna om de hoppar ner till henne. Många skratt blir det....!

Ja, det är min familj det. Min alldeles egna lilla familj som jag älskar över allt annat!

Nu gott folk, nu ska jag sussa.