På väg!

Äntligen!

Martin var så snäll som skjutsade ner mig till bussterminalen mitt i natten. Och nu, nu befinner jag mig på flygbussen och har lite drygt en timma kvar innan jag är framme på Skavsta flygplats. Riktigt dåligt väder ute - regn, regn, regn. Och E4an är bedrövlig, det vet jag sedan tidigare, med spåriga körbanor - vilket självklart betyder konstanta vattenplaningar. Otäckt må jag säga, speciellt när man själv inte har kontroll över fordonet. Jag hoppas att jag tar mig levande fram till flyget!

Äntligen.

Allt är löst, Italien blir av och kissarna är i mycket goda händer! Tack!

Det är en så otrolig lättnad, med bara 4 dagar kvar innan jag befinner mig på italiensk mark. Har inte kunnat glädja mig åt min stundande semester men nu ni, nu ska jag bara njuta och kämpa på de sista arbetsdagarna!

Idag är jag inne på min nionde arbetsdag i sträck och jisses så trött och sliten jag börjar bli. Lyd ett gott råd - gör inte samma misstag. Kroppen kommer säga ifrån! Tre dagar kvar, tre dagar kvar... Det går an när man har en semester att se fram emot!

Ikväll blir det sushi med Martin som kommer till fastlandet för en vecka. Inte ätit sushi på jag vet inte hur länge så det ska bli mycket, mycket trevligt!

Vilket skådespel

Tittade precis ut genom fönstret. På gården satt två katter, med ett par meters mellanrum. Bakom den ena såg jag något röra sig, något som sakta lunkade fram. En liten igelkott såklart. Kissen såg den knappt, hade fullt fokus på den andra katten. Så kom kotten fram till kissen, ställde sig precis intill och så nosade de på varandra länge. Så lunkade kotten vidare för att hälsa på kisse nummer 2.. Nosade en kort, kort stund och försvann sen in bland buskarna. Och katterna reagerade inte det minsta.

Kotten ville bara säga hej. Kanske godnatt.

Vad ljuvligt det var att se! Så harmoniskt och äkta.

Halvt förtvivlad

Om 6 dagar är det tänkt att jag ska ta mig till Italien. Och det har fortfarande inte löst sig med kattvakt. Om jag är stressad? J a .

Börjar nu inse mitt misstag med att jobba 12 dagar i sträck. Är trött som aldrig förr, hinner inte med det jag vill innan det är dags att gå upp och jobba igen.. Panik, panik.

Och tvestjärtar. Till förbannelse. Vart kommer de ifrån?! Tog ner tvätten i badrummet tidigare ikväll och då trillade en jävel ner i badkaret. Gick in i badrummet en timme senare, hittade då ytterligare en på väggen. Igår upptäckte jag ett par tre stycken, tack vare katterna. Kanske dags att börja stänga mina vädringsfönster om kvällarna? Vidriga små äckel.

Nu är jag sådär gnällig igen.

Stressad. Har missförstått..

En aning stressad. Dryga veckan innan jag drar till Italien inser jag att jag missförstått. Kattvaktsplaneringen har gått i stöpet för jag har tagit fel på vecka...

Så nu måste jag tänka om och höra ifall kattvakterna kan "byta" dagar.

Åh, en aning stressad må jag säga. Och jag jobbar varje dag till sena kvällar så det finns inte mycket tid över till att pussla ihop allt.

Det här är verkligen inte likt mig, brukar ha kontroll över sådana saker.
Inte den här gången...

Vilken miss av mig.

Krogkväll

Igår hade jag och Camilla bokat bord på Riva, jobbet bjussade. :) Det var riktigt lyckat, maten var god, vinet var berusande och fantastiskt och efterrätten var fullkomligt gudomlig. Alkoholen flödade (iallafall för mig) och vi dansade på både Harrys & Sliver. Hade väldigt, väldigt roligt!

Såklart blev det en mycket sen kväll... Och efter några timmars sömn var det bara att pallra sig upp och åka till jobbet. Behöver jag ens nämna att det var segt....?

Var det värt det? Oh ja.

Uppför, nedför, raksträcka..

Veckan som gått har bjudit på en hel del utflykter. Jönköping, Göteborg, Söderköping... Har hela tiden haft något att tänka på och sysselsätta mig med vilket har hjälpt mig att ta allt större steg framåt. Det är en ofattbar skön känsla att känna hur livet planar ut sig, sakta men säkert, att slippa den där desperata känslan att försöka klamra sig fast vid minnen och drömmar man haft. Men jag förnekar det inte, det är jäkligt svårt och jobbigt att se dem försvinna, tyna bort.. Lämna mig. Att tvingas skapa nya..

Har inte haft någon besvärlig ångest/panikattack på flera dagar, de kommer alltmer sällan. Men ikväll var det som om proppen gick. Det blev kortslutning. Började tänka på hur ensamt det är att komma hem till -ingen-, laga mat till -ingen-, prata med -ingen-, skratta med -ingen-, gå och lägga mig med -ingen-, pussa på -ingen-. Och då började golvet snurra så pass att jag fick lägga mig ner och tvingas gå en rond med mina hjärnspöken.. Men det löste sig rätt så bra, lyckades kravla mig ur mitt destruktiva tänkande. Ensam...

Blond

Ser ni? Ser ni vad ljus jag är? Blond!
Vem är det som har en sjukt duktig frisör till syster? Jag, jag!

Ljuset i slutet av tunneln?

Jag vet inte om det är för tidigt att säga men nu, just nu i denna minut, känns det som att jag är nära att komma ut på andra sidan. Jag tror jag ser ljuset! Och den känslan är så underbar.. Men jag vet också att den kan ändras. Slår bort den tanken, det SKA gå. Det ska bli så bra det bara kan bli.

Hjärnan spelar mig ett spratt. Ödet spelar mig ett spratt. Och det är svårt för mig att hantera sådant. För jag är som sagt skör, oavsett vad det gäller. Har dock insett att så länge jag sysselsätter mig och har tusen saker att göra så går det betydligt lättare att ha kontroll på känslorna, även om det inte är full kontroll. Ännu.

Ibland drabbas jag av en längtan efter Honom. Personen jag ännu inte träffat. Personen jag vet finns därute, någonstans. Som finns till, bara för mig. Som ger mig allt det jag drömmer om, det liv jag vet jag förtjänar. Hallå, här är jag. :)
Ibland drabbas jag av skuld för att jag har den längtan.
Och ibland mår jag bara illa av tanken... Men - jag försöker se framåt och det måste vara värt något.

Jag fräschar upp bloggen med lite färg och tänker att det här ska nog bli bra! Full fokus på att försöka träffa nya människor och ha ROLIGT.

Inte ens 25 år fyllda, lättsam, rolig, omtänksam, humoristisk och dessutom dösnygg. Vad kan gå fel? (ja man får själv boosta sitt ego emellanåt, haha..)

Och just det. Jag får be att återkomma om det stämmer att blondiner har roligare......

Ett trevligt inlägg, äntligen. Yes! *klappar mig själv på axeln* Fler sådana Lina!

Lördagkväll, sorgsen kväll

HUR kan man vara så bruten som jag är? Fullständigt söndertrasad. Ikväll mår jag skit. Igen. Jag hade några bra timmar under eftermiddagen och jag har försökt hålla god min. Jag vill så gärna ha Martin kvar som nära vän och därför kämpar jag otroligt mycket med att välja rätt tillfällen att prata med honom. Jag vill inte gråta och älta allt om och om igen.. Jag vill inte det längre. Inte med honom. Jag kanske gör det här på bloggen, men det är ju som sagt mitt sätt att ventilera. Men det är svårt, så oförklarligt svårt, att inte bara lyfta luren och slå hans nummer när paniken sköljer över mig.

Ikväll brast det. Och sorgen blev plötsligt outhärdlig. Tankeältandet, om och om igen. Till slut stod jag bokstavligen talat inte ut. Trodde jag skulle svimma av. Det svartnade. Avgrunden blev (om möjligt) än mer bottenlös. Hysterisk ringde jag till mamma & pappa i Jönköping. Inte Martin. Hjärtat slog allt saktare för det lider så. Jag plågar det. För varje andetag jag tog så snörptes det till i halsen och trycket i bröstet gjorde så djävulskt ont. Ville skrika men hysterin och gråten gjorde att det inte kom något ljud. Bara en öppen mun.

Jag vet att jag säger det ofta men det är inte mindre sant för det - jag är så ensam. Känner mig förlorad. Ikväll blev det så påtagligt. Lördag, sommar & värme. Och vad kom jag hem till? Ingent. Jag slog faktiskt en liten signal dock, alldeles nyss, bara för att prata en minut eller två. Få mig ett skratt. Han lyckas alltid med det. Men nu är det ju så att man inte alltid är anträffbar, vilket jag naturligtvis förstår, så jag fick mig inte det där skrattet just nu.

Nåväl.
I skrivande stund väntar jag besök från Jönköping. Ett besök som skulle kommit först imorgon eftermiddag. Av ovanstående skäl kommer de tidigare.

Jag fortsätter att kämpa. Tittar på fötterna.
Ena foten framför den andra. Precis så.

Minnen

Sitter på pendeln igen. Är trött. Att ta sig iväg idag var med svårigheter. Tittade på mina fötter och tänkte, ett steg i taget. Ögonen är rödsprängda och glansiga. Hoppar tillbaka nästan ett år i tiden, 14 juli 09.

Utflykt till skärgården och Söderköping. Var så fint och varmt väder. Vi strosade runt, pratade och hade mysigt med picknick intill vattnet. Jag var lycklig den stunden, så lycklig. Vi var lyckliga.

Ett annat minne från förra sommaren kommer till mig. Gränna. Återigen soligt och varmt. Försökte bada i lagunen men det var för kallt. Kikade runt i butikerna, fusksjöarna med inplanterade stora fiskar. Vi tog en tur till Jönköping. Spelade äventyrsgolf, Martin vann såklart. Åkte hem till mina föräldrar och då jag ville svalka mig så drog vi igång vattenspridaren. Vi blev som barn på nytt.

Bara två av alla minnen.

Jag vet att det inte finns något jag kan säga eller göra för att få vårt liv tillbaka. Och att vara öppen med hur jag känner förbättrar inte situationen. Så vad kan jag göra? Härda ut, respektera att han inte vill ha mig nu men hoppas på att han kommer känna som jag om ett tag? Det gör för ont.

Ångestframkallande

Eftersom han varit mitt bollplank och den som fått mig att må bättre om jag varit nedstämd så faller det sig naturligt för mig att ringa när det känns svårt. Gråtandes. Förtvivlad. Halvt hysterisk. Detta om något är ångestframkallande. För jag förlorar mig själv i tankarna och blir så upprörd att jag inte kan tänka klart. Och jag får panik över att jag låter hjärtat tala, ocensurerat. Jag är så väl medveten om det, ändå ringer jag när det känns som värst. Men. Hans röst lugnar mig fortfarande. Tröstar. Hör att han finns där, på andra sidan luren.

Ett utmattat hjärta

Försöker hålla mig vid ytan. Det är svårt. Så otroligt svårt när det inte finns mycket som inte påminner mig om den röra jag befinner mig i. Så många vardagsminnen som flyter omkring som jag saknar så. Vill ha dem åter. Jag får panik när jag inser att de inte kommer komma tillbaka. Det känns som att hjärtat stannar. Trycket inom mig ökar tills jag inte står ut och då brister allt. Jag får inte luft. Jag vill inte få luft. Jag vill bara att det ska försvinna. Det här händer inte. Hur ska jag klara av att stå på egen hand? Utan min anledning till att jag andas? Ett liv där jag inte får rå om det som betytt allt för mig. Det viktigaste jag haft. Mitt hjärta är slitet. Orkar inte mer. Tänk om det stannar? Minns Martins födelsedag förra året. Vi var på restaurang. Och jag minns hur vi sa att det kändes så underbart där och då, att det var så det skulle vara. Och att det var så vi skulle ha det. Tittar på korten. Och jag gråter. Hysteriskt.

Det finns inget jag kan göra.

Illamående

Igår mådde jag illa. Idag mår jag illa. Gråtattackerna har hittills lyst med sin frånvaro. I hjärtat känner jag en ofantlig sorg. Jag vill att den ska försvinna. Den förgör mig.

Igår registrerade jag mig på en av alla dessa dejtingsidor. Trodde det kunde hjälpa. Men varje meddelande jag fick följdes av en känsla av att det var fel, så fruktansvärt fel. Jag mådde illa. (jag gör visst det en hel del.) Berättade för Martin om mitt medlemsskap. Han verkade inte tycka att det kändes jobbigt. Märkligt. Varför är det bara jag?

Sitter på pendeln. Känner hur mina hjärnspöken börjar vakna till liv. Detta eviga ältande, om och om igen. Börjar tänka hur det ser ut när han har hittat någon ny. När han introducerar denne för sina nära. När denne blir en del av hans familj. Kalas, resor, högtidsfiranden.

Och så inser jag att illamåendet blev värre. För det där skulle vara jag. Det var jag.

Det känns som om livet runnit ur mig

Jag bryr mig inte om hur det låter. Det är så det känns. Livet har tagit slut. Låt mig förklara, kanske det bringar någon slags klarhet.

Jag lämnade allt bakom mig i Jönköping. Flyttade på vinst och förlust till Linköping för att det kändes så rätt med Martin. Det slutade väl, vi blev ett par. Vi flyttade ihop. I nästan 2,5 år hade vi pratat i telefon, utan att träffas. Daglig kontakt. Vi pratade i timmar, dagar, nätter.. Extremt i vissa ögon, naturligt för oss. Vi blev tajta. Otroligt tajta. Var gång det hände något trevligt/otrevligt så ringde vi varann. Var gång vi var uttråkade så slog vi varandras nummer. Var ledig tid så satt vi och lärde känna varandra. När vi väl träffades så blev vi oskiljaktiga. I 2,5 års tid. Och om vi inte sågs så pratade vi i den där telefonen som var så välbekant för oss. Bästa vänner i 5 års tid.

Martin var mitt allt. Och ja, jag vet att de flesta säger så vid uppbrott men han var bokstavligen talat mitt allt. Och nu. Nu finns han inte ens kvar i stan. Stan jag flyttade till för att leva med honom. Och Martins familj har givetvis även de försvunnit ur mitt liv. Det tar knäcken av mig! Jag har inget kvar. Mitt allt, mitt sociala umgänge. Mitt liv. Allt har tagit slut. Livet har tagit slut. (och även om personer omkring mig påpekar och säger att just DET livet tagit slut så är det ju det enda liv jag känner till.) Puts väck. Tomt. Ensamt. Och jag frågar mig själv? Vad gör jag kvar i stan? Jag har visserligen mitt jobb. Ett fåtal vänner. Men är det tillräckligt? Jag vet inte. Vill jag tillbaka till Jönköping? Jag vet inte.

Det är så många lösa trådar överallt. Ett virrvarr av tankar som inte går att sortera ut. Jag behöver träffa min vän, få någon slags kontroll över situationen. Det känns som det här är en fördröjd reaktion på vårt uppbrott och jag önskar så innerligt att reaktionen kom direkt när det tog slut.

Jag plågar mig själv genom att ställa alla frågor som gnager inuti. Överanalyserar varje svar jag får. Men jag måste få ställa frågorna istället för att inbilla mig att saker och ting är på sätt som inte alls stämmer överens med verkligheten. Det hugger i hjärtat. Får en klump i halsen. Ögonen svider. Jag känner mig så illa till mods när jag tänker tanken på andra män. Jag skulle önska att så inte var fallet, att jag orkade börja prata med nya eventuellt blivande bekantskaper. Kanske det skulle skänka tröst. Men skulle jag göra det nu skulle jag bara göra det av fel anledning..

Det blev ett långt utlägg. Det blir så när jag mår dåligt. Mitt sätt att ventilera mig, mitt sätt att förklara hur mina tankar går eftersom det är jobbigt att prata om det. Jag börjar bara gråta och det blir en enda röra. Svårt att hitta rätt ord. Men jag kan inte bryta med Martin, inte nu. Han är fortfarande alldeles för viktig för mitt välmående. Även om han får mig att må sämre än sämst. Mitt hjärta är allt bra märkligt.

Jag står inte ut!

Det är alldeles nattsvart. Snubblar framåt, kan inte ta riktiga steg. Faller bakåt. Ställer mig återigen upp på vacklande ben. Snubblar fram ett par steg till. Faller bakåt igen. Sådär ser det ut för mig. Ett fullständigt vrak som inte längre fungerar normalt. Jag har fastnat.

Började fundera. Igen. Ifall det trots allt inte vore bäst att kapa relationen helt och hållet. Inte ha någon tillgång till varandras liv. Ingen opersonlig internetkontakt, varesig facebook eller msn. Inga sms. Inga telefonsamtal. Ingenting. Hjärtat skriker sig hes - "Nej! Du hamnar i fördärvet Lina." (som om jag inte redan var där.) Så jag tog bort honom. Ringde och sa att vi inte kan vara vänner. Den kontakten vi i dagsläget har är inte tillräcklig för mig, den får mig bara att undra mer. Jag vill ha vår tajta relation, vår speciella jargong vi alltid haft. Men han frågade "Kan vi (läs: du) verkligen ha det så?" Och jag inser själv att nej, det kan jag nog inte. Jag dör lite för var dag jag ser att hans liv fortsätter framåt. Utan min inblandning.

Jag förstår inte mitt resonemang. Jag saknar inte våra bråk och missförstånd. Jag saknar inte den totala avsaknaden av emotionell tillfredsställelse. Men jag saknar vår nära relation. Att ha honom vid min sida. Tryggheten. 5 års djup vänskap går inte att sudda bort! Min Martin som jag gått igenom så ofantligt mycket med. Som jag upplevt så mycket tillsammans med. Hur kapar man ett sådant band? Hur fan anpassar man sig till att gå från att stå varandra så ofattbart nära till en vanlig kompisrelation? Jag blir illamående.

Jag tog alltså bort honom för att slippa se.. Men jag insåg ganska omgående att det skulle bli lättare sagt än gjort att hålla vår relation på avstånd. Att inte ha någon mer kontakt.

Det här låter helt absurt men jag vill att HAN ska sakna MIG, inte tvärtom. Jag vill liksom höra att jag var och är det viktigaste som finns... Att jag är den mest underbara person han känner till och att han önskar att saker och ting hade slutat annorlunda. Att han insett vad som gått förlorat och att han skulle gå ner på sina bara knän och be mig att komma tillbaka. Att han nu vet att han inte vill leva ett liv utan mig.

Ja, jag sa ju att det skulle låta absurt.
Men kan jag styra över hur mitt hjärta känner? Nej.

Jag saknar Fröken Förnekelse

Jag mår inte så bra för tillfället. Det är faktiskt så att jag mår mycket dåligt. Känslor som saknad, ångest, förtvivlan, panik, desperation, hat och bitterhet försöker samsas inuti min kropp. Tillsammans med alla dessa frågor som söker svar.
Ingen vidare kombination.

Efter uppbrottet med Martin levde jag enligt principen syns inte, finns inte. Fröken Förnekelse var min nyfunna väninna. Hon fick mig att må så fantastiskt. Begravde allt det jobbiga jag egentligen borde gått igenom direkt. Vi hade kul ihop, jag skaffade mig nya bekantskaper och det kändes som att pusselbitarna började falla på plats. Men så plötsligt försvann hon och lämnade mig ensam med det hon lyckats få mig att förtränga. Herr Ångest såg sin chans, knackade på och trängde sig oblygt in. Han tog mig i besittning och har ännu inte släppt sitt grepp om min själ.

Jag hatar mig själv. Jag klandrar mig själv. Jag ställer mig undrande till varför allt blev som det blev och det slutar med att jag bara hittar fel hos mig själv. Vad gjorde JAG för fel? Jag var för krävande. Tråkig. Ful. (varav det sistnämnda återkommer gång på gång på gång...) För något fel på mig måste det ju vara då jag uppenbarligen inte är värd att kämpa för. Och det om något framkallar en slags desperation inom mig.

Jag gråter. Natt som dag. Så fort jag påminns om det som inte längre finns kvar. Och det är ofta. Jag kan inte värja mig, hur mycket jag än försöker. Jag klarar inte av att se hur livet går vidare, utan mig. 5 år. En femtedel av mitt liv. Blir illamående. Marken snurrar. Det svartnar för ögonen. Vad ska jag ta mig till? Säg inte åt mig att rycka upp mig för det går inte.

Minnen och erfarenheter som vi delar börjar komma tillbaka till mig nu. Och tankarna... Om jag bara kunde tysta dem på något sätt. Jag slår huvudet i väggen för att tvinga bort dem. Det fungerar aldrig. Jag hatar mig själv, känner mig som ett enda misslyckande. Och varför är det bara så extremt svårt för mig? Varför är det bara jag som drabbas av den här bedrövliga melankolin? Varför är det bara jag som öppnar mig och låter hjärtat tala fullkomligt ocensurerat? Det är orättvist! För nog fan hade det känts bättre om det i nuläget var ömsesidigt och jag fick ta del av den andra partens resonemang. Förtvivlan. Om det nu hade funnits en sådan.. Jag önskar vi hade mått på samma sätt under samma period istället för att gå om varandra på det här viset..

Jag har alltid varit av skör karaktär. Lägg till ett smärtsamt uppbrott och voila, där har ni ett vrak som heter Lina.

Saknar jag Martin? Något kopiöst.
Ord kan inte beskriva.

Älskar jag honom?
Mer än något annat.
Jag vill kunna säga nej, men då ljuger jag.