Sov så gott, lilla Saga

Ibland kallas änglarna hem alldeles för tidigt..

Strax innan jul åkte jag tillsammans med några andra från Östgötakatterna upp till Stockholm med en av de sötaste kissarna som någonsin skådats. Lilla Saga hade fått ett hem hos Maggan och tre tjejkissar. Jag minns den kvällen väl. Men inte för att det var snöstorm och bedrövligt väglag, nej. Jag minns den då det var så tydligt att kissen hittat hem. Det märktes direkt. Och det har aldrig känts så rätt att överlämna ett katt till någon annan som det gjorde då. Vilken lycka. Där skulle kissen få leva och må bra. Vara lycklig. I många år framöver.

Trodde vi.

I måndags vandrade Saga över Regnbågsbron, svårt sjuk av den mycket hemska sjukdomen FIP.

Mitt hjärta gråter. För Maggans skull. För Sagas kompisars skull. För Sagas skull.

Det är inte rättvist att en så ung katt som vuxit upp under svåra förhållanden, tvingas försvinna från vår jord när hon äntligen fått ett hem där hon var så älskad. Åh, som jag vet att hon var älskad..

Det finns inte mycket till tröst, men Saga är inte ensam på andra sidan. Där finns många som tar hand om henne. Och en dag så vet jag att hon får återse sina älskade familjemedlemmar.

Sov så gott Saga. Du finns för evigt kvar i många, många hjärtan. Som tassavtryck.

En stor kram till dig Maggan. Tack.

Hejdå Måns

Åh vad det känns jobbigt att skriva de orden. Hejdå Måns. Men jag måste det. För imorgon flyttar han ifrån mig. Till sitt nya hem. Tillsammans med sin kolonikompis Pricken.

Det svider i ögonlocken när jag inser att jag bara får ha honom hos mig i dryga sex timmar till. Har blandade känslor inför att säga hejdå. Å ena sidan tycker jag så rysligt mycket om honom. Vill ha honom kvar, fastän det är omöjligt med tanke på tjurskallen Maja som troligtvis kommer fira med bubbel när han flyttat. Å andra sidan vet jag att han kommer få det minst lika bra tillsammans med Pricken. Om inte bättre, då han kommer få mycket mer uppmärksamhet än vad jag kunnat ge honom med tanke på att kattgänget här har bestått av sju individer.

Han har varit hos mig, hos oss, i snart fyra månader. En tredjedel av ett år. Och vilken underbar liten sak han hunnit bli under denna tid. Hur mysig som helst. Pratsjuk. Kelig. Social. Lycklig.

Det rinner några tårar när jag tänker på morgondagen. Det kommer bli så tomt utan honom. Ja, trots att jag fortfarande har sex katter kvar så kommer jag märka en enorm skillnad när han inte finns här och busar runt med allt och alla. Det förstår alla som fått äran att träffa honom...

Den senaste veckan har Måns dessutom varit överkelig och mer social än någonsin. Ni förstår, jag tror att han anar att något är i görningen. Han och Alli har legat och sovit tillsammans, så tätt, så tätt. Och det har de aldrig gjort förut. Och han gosar så med de andra kissarna - och de låter honom göra det. Ja, med undantag för Maja såklart.. Åh, som jag hoppas att kissarna inte kommer sakna honom allt för mycket. Det skulle skära i hjärtat om de börjar leta och ropa efter honom.

Tror det är dags för mig att få lite sömn. Om sex timmar är klockan nio och då ringer det på dörren. Usch så splittrad jag känner mig. Det är så mycket som försvunnit ur mitt liv. Nu även Måns.

Men - det ska bli spännande att se hur det går för honom med sin nya husse. Och sin "nygamla" kolonikompis. Och tänk, de kommer få möjlighet att vara ute så småningom! Det tror jag kommer uppskattas enormt mycket.

En sak är säker, om det är något Måns har talang för.... Så är det att sprida ovillkorlig kärlek!

Något. Stör. Mig. Någon. Stör. Mig.

Fan, jag kan verkligen inte släppa det. Trots att jag vet att det är lika bra. För min egen skull. Huvudet resonerar inte på samma sätt som hjärtat. I fucking hate it! Jag vill verkligen backa bandet och sudda bort minnet. Det är så jävla tramsigt att ligga sömnlös och grubbla över vad jag gjort för "fel" när jag VET att så är inte fallet! Men varför vara så förbaskat av och på? Det är ju bara för att jävlas! Dammit, jag gillar det inte. Gaaaaah, varför inte bara vara vänner och that's it? Mycket svårare än så är det faktiskt inte. Jag hatar när människor vet vilka knappar de ska trycka på....

Nu fan ska jag sova. Jag är så uppretad, det kanske märks på mina bedrövliga ordval? Aja... Imorgon blir det personalfest och jag är sjukt taggad. Det blir kul som attan! Och på lördag ska jag festa så hårt att Landvetter flygplats tvingas stänga p.g.a. jordskred. Och därmed basta!

Jag trodde väl aldrig att dagen skulle komma då jag får sålla bort nya bekantskaper som inte kan bestämma sig för om vi ska vara vänner eller ej. Jag fattar inte vad problemet är! Ena sekunden verkar det vara självklart, men i nästa sekund så står jag där som ett frågetecken och vet inte var någonstans jag har denne person. Ska det verkligen vara så i vänskapliga relationer? Nej! Då tackar jag hellre för mig och lägger ner mer tid på övriga nya bekantskaper. *suck* Just när man trodde att man hittat en rolig och supertrevlig prick att umgås med.

Tacka vet jag ärliga och normala personer!

The day from hell

Vilken jävla dag. Jag har nog aldrig någonsin mått så psykiskt dåligt över att vara så stressad och panikslagen som jag var i förmiddags..... Usch. Jag klantade mig verkligen. Big time! Jag kan knappt tänka på det utan att få ont i magen. Jag hade öppning på jobbet idag. Inga problem, det har jag haft innan. Gick upp i lagom tid imorse, tog det lugnt och hade gott om tid. Trodde jag... Någonstans inuti den där komplicerade hjärnan slog det nämligen slint. Att jag skulle öppna var som helt bortblåst. Så, en halvtimma efter att jag egentligen skulle öppnat dörrarna till butiken blir jag plötsligt helt kall när jag står i hallen och inser mitt enorma misstag! Och det är ju inte så att man tar sig dit på ett par minuter, nej, det är ju en sisådär 4-5 mil. Behöver jag ens nämna att det gick farligt fort på motorvägen....?

Nåväl. Nu är dagen slut och världen gick inte under. Men förstå paniken.......!

Ikväll skulle jag fikat med Camilla men dagen gick alltså inte som planerat... Kände att jag behövde komma hem och varva ner. Så istället går vi ut för vin imorgonkväll, lovely!

Och såhär på kvälls/nattkvisten är jag i full gång med att städa. För det ser rent ut sagt ut som en svinstia här hemma! Det märks att jag börjat jobba och att jag inte är hemma alla kvällar längre... Det märks på dammråttorna! Och Maja är ju så underbar att hon protestkissar på toalettgolvet. Extra städning. Jag är övertygad om att det är p.g.a. Måns så även om det tar emot att säga det så ska det faktiskt bli skönt när han väl flyttar, vilket är inom bara ett par veckor. Men han kommer få det himla bra tillsammans med Pricken!

Nu är det dags för mig att slänga in sängkläder i tvätten. Hade tänkt dammsuga och damma men klockan blev för mycket, får plocka undan och ta den "vanliga" städningen imorgonförmiddag. Sen ska jag försöka mig på att äta något. Eftersom dagen blev som den blev har jag bara fått i mig 1,5 shake... Och det känns vill jag lova! Yr och ofokuserad.

Innan ni dissar min diet...

Så ta en titt på det här!

Det känns konstigt

Försöker komma underfund med mig själv... Men det är inte lätt. Jag känner mig skapligt ovan vid att skaffa nya bekantskaper på egen hand. Ovan vid att umgås och ha kul. Visst låter det märkligt? Men det är så det är...

I helgen hade jag så sjukt roligt att jag inte finner ord... Mer sådana kvällar tack!
Ikväll har jag varit ute på stadspromenad med en ny bekant som jag hoppas blir en god vän så småningom. Imorgon blir det promenad med Sacko och ev. en väninna. På onsdagkväll ska jag ut och fika med Camilla. Helgen har jag inga planer för... Ännu. Torsdag nästa vecka är det personalfest på köpcentrat. Ser definitivt fram emot det! Lördag nästa vecka står inflyttningsfest hos syster och Fredrik i Göteborg på schemat.

Att gå från isolerad rent socialt till ovanstående är omtumlande. Faktiskt! Det är som om jag lever ett helt nytt liv. Det är jävligt roligt men ibland skrämmer det mig. För det är så ovant..

Plötsligt har jag ett jobb där jag trivs oerhört. Ett jobb med mycket ansvar. Nya, härliga arbetskamrater som gör det extra roligt att gå till jobbet. En ny lägenhet. Nya vänner. Ny kost som förhoppningsvis ger goda resultat. Nya rutiner.

Det är otroligt hur mycket ett uppbrott kan göra för själen.

ALLT är nytt i mitt liv nu. Och det är hemskt svårt att ställa om sig... Men jag kämpar på och tillslut så kommer det lossna.

Nog babblat för ikväll. Dags för en dusch och min sista shake för dagen. Imorgon är en ny dag och efter lite sömn brukar det kännas mycket, mycket bättre. :)

Bästa kvällen på mycket länge...

Precis hemkommen efter en sån där kanontrevlig kväll. En sån man önskar aldrig skulle ta slut. Och jag skakar bara på huvudet... Vad är oddsen... Haha, det kommer ta ett tag innan jag förstår hur fan saker och ting ligger till!

Nu ska jag få mig några timmars sömn. Känns som att det behövs.

Jobb måndag-torsdag. Lovely.

Det går bra nu, kompis det går bra nu...

Nattfunderingar del 2

Dagarna har börjat flyta ihop till en enda tjock dimma och nu är helgen här och med den även Martins flytt. Allt går i ultrarapid. Jag hinner inte med att förstå. Komma ikapp. Bearbeta.

Jag tittar på klockan. Kvart i tre. Sömnen håller sig fortfarande i bakgrunden men jag tror den snart slukar mig, så fort min tillåtelse ges. Jag vet att jag måste sova, jag öppnar butiken för första gången imorgon och om sex timmar bör jag befinna mig i bilen.

Ikväll har jag haft många blandade känslor inom mig. Ingen som jag kan sätta ord på dock. Jag vet inte hur man ska hantera ett smärtsamt uppbrott. Provar nya sätt, försöker skaffa nya bekantskaper. Fördriver tiden med både det ena och andra. Kanske gör jag fel, kanske gör jag rätt. Kanske det inte ens finns något rätt eller fel sätt. Men i slutändan tänker jag ändå på Martin och allt vi gått igenom..

Imorgon ska Martin ut med vänner och jag planerar att ansluta mig till dem framåt kvällen efter att jag slutat.. Om orken finns där vill säga. Försöker ta tillvara på alla stunder jag hinner få med honom.. För sen försvinner han. Och även om vi fortsätter att hälsa på varandra så blir det aldrig på samma sätt igen.

Nattfunderingar...

Ikväll sover Martin hos mig. En sista gång innan det är dags för honom att fortsätta sin livsresa, utan mig. När han är här mår jag bra och jag känner mig så trygg jag nu kan vara med tanke på
omständigheterna.Men dessvärre kommer det alltid en morgondag då verkligheten åter gör sig påmind.
Jag vet att när han åker så rasar allt igen. Jag vet det. Även om jag försöker förbereda mig allt jag kan för att stå emot.

Jag vill inte somna.
Jag vill inte att dagen ska gry.
Jag vill ha kvar den här stunden, för evigt.
Men jag får inte.

Vi är vuxna människor och jag har lärt känna en familj som jag sett mig själv en del av. Plötsligt finns den inte där längre. Plötsligt försvinner söndagsmiddagarna, resorna till Gotland, kattvaktssemestrarna i Sturefors. Födelsedagarna. Eltons uppväxt. Så småningom kommer någon annan få ta del av det där..
Hur tacklar man det?
Jag vet inte.
Det gör mig fullkomligt yr och illamående.

Jag saknar redan Ann-Britt. Leif. Carro. Micke. Elton.
Martins mormor & farfar.

Det jag skriver här kommer direkt från hjärtat. Jag klandrar ingen för att jag mår dåligt, ingen förutom mig själv. Jag vet att mina ord kan låta hårda men det gör dem för att det gör så ont. Jag
tror inte att någon vill vara elak och få mig ledsen med flit, naturligtvis inte. Jag måste bara få ur mig allt som tynger min själ.

Tittar på Martin. Han sover. Önskar jag kunde göra detsamma. Tårarna rinner. Jag vågar inte möta morgondagen.

En olycka kommer sällan ensam

Just när jag trodde att det inte kan bli värre....
Så är det precis vad som händer.

Plötsligt har jag tusen saker till att tänka på. Men, vilken tur jag ändå har med förstående kollegor på nya arbetsplatsen som låter mig börja senare idag för att jag ska hinna och orka med.
Jobbet är min energikälla i nuläget..
Det som får mig på andra tankar.
Mitt gömställe.

Jag känner mig som en boxares sandsäck! Så fort det slutar gunga och det känns som att man är på väg att landa, ja då kommer nästa smäll och så far jag omkring igen.

Kan inte göra annat än att konstatera hur orättvist livet kan te sig emellanåt.

Panik.

Ångest.

Får inte luft.

Fan fan fan... Det finns ingen återvändo och jag vet inte hur man bär sig åt för att komma vidare.
Jag står inte U T !

Ångest

Ja, jag kan inte ljuga. Jag har mått bättre..
Blir ständigt påmind om Martins stundande flytt till Gotland.
Och jag verkligen hatar att höra hur folk säger att det är så roligt att han ska flytta...
Då briserar allt. Just de orden. "Vad roligt för dig".

Det är INTE roligt att jag p.g.a. detta får svåra ångestattacker och en faslig panikkänsla som sköljer över mig. Skillnaden nu är att jag inte har Martin i närheten som kan hjälpa mig tillbaka. Jag är väl inte dum i huvudet heller, jag är den förste att unna honom ett arbete, men på Gotland av alla ställen...

Jag klarar inte av att bli påmind om hans flytt som sker inom loppet av en vecka. Jag vill inte höra hur han ska leta lägenhet, bjuda över vänner i sommar, städa ur sin nuvarande lägenhet.

Jag får ingen luft! Vänligen skona mig och välj rätt ord i min närhet... Tack...