Vissa dagar är sämre än andra.. Idag är en sådan dag.
Det bor en sorg inom mig som inte vill ge sig av.
Snart har ett halvt år passerat. Ett halvt år av ofattbar saknad.
Trodde det skulle kännas bättre ju längre tid som gick. Tji fick jag, för så blev det inte.
Om möjligt.. Så känns det värre.
Så fort vi ses är det som om tiden stått stilla. Tryggheten infinner sig omgående och jag klamrar mig förtvivlat fast vid den för allt jag är värd. Men när den ger sig iväg raseras allt på nytt. Och det blir allt svårare att ta sig tillbaka..
Jag visste inte att man kunde känna sig så misslyckad och ensam som jag gör. Ibland bryter paniken ut över att dagarna går och inget blir bättre. Över att saknaden inte blir mindre. Livet går inte i repris, jag vet det, jag vet det så väl. Ändå lyckas jag inte förmå mig till att ordna upp tillvaron. Det ska inte vara såhär, för som det ser ut nu, och detta viskar jag nästan, så har jag inget liv. Jag lever men jag lever inte... Begripligt?
Jag saknar mig själv, jag saknar mitt gamla liv. Jag saknar min Martin och jag saknar oss. Varför dör inte saknaden ut? Betyder det något eller är det bara mina hjärnspöken som spelar mig ett spratt?
Mitt hjärta värker.
Hur står man ut med ensamheten?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar