När hjärtat mår dåligt mår kroppen därefter.

Drar upp mina persienner. Strax över gatan ser jag den nyinflyttade grannfamiljen äta middag och samtala runt soffbordet i vardagsrummet. Jag lunkar sakta tillbaka till min ensamma soffa, huvudvärken har inte gett med sig och den fick ny kraft nu.

Avundsjukan hugger mig plötsligt rakt i hjärtat.
Jag vill också ha någon att sitta tillsammans med.

Bara en av många gånger där min ensamhet blir så påtaglig. Jag kan väl lugnt säga att jag inte gillar min grannfamilj som består av minst 6 individer.
Det ser så mysigt ut inne hos dem.

Idag blev en kort dag på jobbet. Illamående och huvudvärk . Och såklart den där ständiga ångesten och oron över mitt misslyckande. Men det är väl så, att när hjärtat gråter mår kroppen därefter..

Det finns så mycket jag skulle vilja göra. Eller snarare måste göra. Men orken räcker inte till och jag ser ärligt talat ingen mening med att ta mig i kragen. Mina fönster är nedkladdade med tassavtryck. Mitt förråd behöver städas. Skafferiet likaså. Balkongen är tråkig och hyllplanen har fortfarande inte kommit upp. För att inte tala om vad som skulle behöva göras för att få min lägenhet i trevligt tillstånd.. Fast jag inser mer och mer att hur mycket jag än möblerar och inreder så kommer jag aldrig att trivas här. Det är något med planlösningen som sätter stopp för hemtrevlighetskänslan. Jag kan meddela att jag inte är ensam om att tycka så. Därför ser jag ingen mening med att ägna tid och pengar på ett mission impossible.. Fast en ny soffa som inte blivit kattnedkissad vore ju inte så dumt. Och då kommer jag in på ett av mina orosmoment, ekonomin.. Men den tar jag inte upp.

Att leva ett inrutat liv är det värsta jag kan tänka mig. Ändå är det precis så jag lever nu. Jag går upp, klär på mig, borstar tänderna och försöker göra mig någorlunda respektabel inför jobbet. Städar kattlådorna, sköljer av kattskålarna. Frukost har jag tidigare skippat men äter numera lite gröt antingen hemma, i bilen eller på jobbet. Tar sedan bilen, kör 35 minuter, jobbar. Åker de 35 minuterna hem igen och är oftast hemma antingen vid sju eller nio på kvällen. Städar kattlådor, ger mat & vatten. Duschar, byter om, städar av golvet. Lagar mat och äter. Läser, ser på film/serie eller sitter en stund vid datorn. Går och lägger mig.

JA så är livet när man jobbar. Men det är fritiden som gör skillnaden på den som jobbar heltid och mår bra och den som jobbar lika mycket men mår desto sämre.. Jag trivs inte med att inte ha någon hos mig när jag kommer hem. Någon att samtala, laga mat, skratta ihop med. Någon att luta sig mot när det blåser starka vindar inom mig. Någon att planera framtiden med, resor, familjeliv, drömmar. Någon som skulle sakna mig om jag, gud förbjude, inte skulle komma hem en kväll.

Nu säger ni att man måste kunna leva ensam, många andra har ju lyckats med det. Men då måste jag kontra och fråga vilket framgångsrecept de följde? Ett socialt nätverk i ryggen? En familj nära inpå? Ett mysigt hem där man kan fokusera på att plåstra om sin själ? Ett fast jobb med trivselfaktor? Jag har inget socialt nätverk längre. Min familj bor 13 mil/30 mil härifrån. Halva hjärtat bor 6 timmar härifrån. Mitt hem... Det har jag redan förklarat. Mitt jobb ja. Där trivs jag och det är konstigt nog där jag mår bäst.. Men efter årsskiftet har jag ingen aning om hur mycket jag kommer få jobba. Därav mitt orosmoment - ekonomin...

Dagarna passerar. Snart är min 25-års dag här och jag såg fram emot den förut.
Men inte idag.. Inte idag.