Det small.

Klockan är 3 på morgonen. Ganska nyligen hemkommen.
Från akuten.

Hade varit och handlat lite mat. Med Camilla. Såg fram emot att lägga mig i soffan med en god bok och lite choklad jag fick av Camilla som tack för skjutsen.

Fast så blev det inte riktigt..

Låg i vänsterfilen, bredvid en annan bil. Hade precis kört ur Vallarondellen. Kurvan jag körde i är ganska så lurig och snäv och det går faktiskt inte att inte hålla hastigheten. Av någon anledning så lade jag mig lite för nära vägräcket. Vad det berodde på minns jag inte, kanske bilen intill närmade sig mig, eller så var det något annat. Det får jag aldrig veta. Men, i samma sekund jag hamnade lite för långt åt vänster kände jag att där fanns en del grus. Fuktigt grus eftersom det regnade. Och jag hann knappt bromsa innan det var för sent... Bilen fick sladd. Big time. Lyckades ratta upp den tillräckligt för att inte hamna i höger körfil, men inte tillräckligt mycket för att undvika vägräcket.... Det small till. Högt. Bilen studsade ut, fortfarande i vänster körfil, for framåt några meter och sen small det till igen. Av någon märklig och lyckosam anledning så höll jag mig hela tiden i samma körfält vilket troligtvis gjorde att jag kan sitta här nu och berätta om kvällen. För jag kan inte direkt påstå att jag var ensam på vägen..

Till slut fick jag stopp på bilen, kastade mig över varningsblinkersen. Och skakade. Och skakade. Och skakade. Fumlade efter min mobiltelefon, som (givetvis) knappt hade några batterier kvar. Lyckades slå in mina föräldrars nummer. Sluddrar panikartat fram något om att jag krockat. Pappa frågade om jag var OK. Det visste jag knappt eftersom jag var i chocktillstånd. Men jag tyckte mig inte ha ont någonstans. Var alldeles förtvivlad för inte en enda bil stannade, inte ens biljäveln som låg intill när det hände. Och jag förstår fortfarande inte varför. Tillslut började det röra sig personer från McDonalds, och jag såg att en kille var på väg åt mitt håll. Så jag la på luren, batteriet var ju så dåligt. Killen berättade att han hade hört smällen och ringt 112, hjälpen skulle vara där snart. Han bad mig sitta kvar ifall jag hade gjort mig illa. Men det kändes inte som det så jag valde att kravla mig över till passagerarsätet eftersom jag stod alldeles för nära vägräcket för att kunna ta mig ut från förarsidan och ta mig ut ur bilen.

Det dröjde några minuter men till slut kom först akutbilen. Sen två brandbilar. Tillslut hörde jag ambulansen. Någonstans däremellan kom polisen och många andra bilar. Ja, det var säkert 15-20 personer på plats. P.g.a. lilla mig. Det kändes så overkligt. Och det kändes lite hrm, överdrivet med ett sådant räddningspådrag... Fast det kan väl vara svårt för dem att uppskatta. Det kändes tryggt iallafall. Idioter till folk stod och filmade. Tyckte väl det var jättekul... När ambulansförarna kom och tog hand om mig försvann killen som hjälpt mig från början. Tackade honom så gott jag kunde. Sen fick jag lägga mig på britsen och skjutsades in i ambulansen. De tog några prover, kände på kotorna men jag hade inte ont någonstans. Öm var jag, framförallt där bältet satt, och det syntes i form av en uppsvullen och röd axel. Polisen kom in en sväng, tog några rutinuppgifter och så fick jag såklart blåsa. Nej, det gav inget utslag. Rattonykterhet är inget som Lina befattar sig med. Sedan lämnade jag över bilnycklarna till räddningstjänsten och åkte upp till akuten. Mamma och pappa hade vid det här laget satt sig i bilen för att köra Jönköping-Linköping. Väl på akuten kände de återigen på nacken o.s.v. och sen fick jag vänta på läkaren... Och vänta... Och vänta... I tre timmar. Men, det verkar som jag klarat mig väldigt bra. Nu gick det visserligen inte så fort men det var ändå två rejäla smällar. Jag är lite stel och öm runt nacken samt har lite ont längs med ena sidan av kroppen, men det är bara smärta á la blåmärken.

Bilen ja. Den fick sig en törn... Ena framsidan skadades och lyktorna förstördes. Hann inte titta så mycket på skadorna, men det känns som att det kunde varit betydligt värre. Bilen bärgades till en verkstad. Tyvärr med mina matvaror..... Så glassen och kycklingfilén lär behövas slängas när jag ringer verkstaden imorgon.

Nu har jag alltså ingen bil att ta till jobbet och tvingas panikinhandla ett periodkort imorgon.

Ska bli intressant att se hur jag mår när jag vaknar. Läkaren sa att jag kan räkna med att känna mig väldigt mörbultad... Fast det kan jag ta. Det kunde varit så mycket värre.

Jag kunde varit död.

Ska försöka sova ett par timmar nu, väntar på att mamma och pappa ska skicka ett sms och säga att de är tillbaka i Jönköping. Det blev en mycket sen natt för dem. Samtidigt är jag glad över att de kom hit, för vem skulle jag ringa?
Ikväll blev det väldigt uppenbart att jag är ensam i stan.