Sov så gott, lilla Saga

Ibland kallas änglarna hem alldeles för tidigt..

Strax innan jul åkte jag tillsammans med några andra från Östgötakatterna upp till Stockholm med en av de sötaste kissarna som någonsin skådats. Lilla Saga hade fått ett hem hos Maggan och tre tjejkissar. Jag minns den kvällen väl. Men inte för att det var snöstorm och bedrövligt väglag, nej. Jag minns den då det var så tydligt att kissen hittat hem. Det märktes direkt. Och det har aldrig känts så rätt att överlämna ett katt till någon annan som det gjorde då. Vilken lycka. Där skulle kissen få leva och må bra. Vara lycklig. I många år framöver.

Trodde vi.

I måndags vandrade Saga över Regnbågsbron, svårt sjuk av den mycket hemska sjukdomen FIP.

Mitt hjärta gråter. För Maggans skull. För Sagas kompisars skull. För Sagas skull.

Det är inte rättvist att en så ung katt som vuxit upp under svåra förhållanden, tvingas försvinna från vår jord när hon äntligen fått ett hem där hon var så älskad. Åh, som jag vet att hon var älskad..

Det finns inte mycket till tröst, men Saga är inte ensam på andra sidan. Där finns många som tar hand om henne. Och en dag så vet jag att hon får återse sina älskade familjemedlemmar.

Sov så gott Saga. Du finns för evigt kvar i många, många hjärtan. Som tassavtryck.

En stor kram till dig Maggan. Tack.