Jag bryr mig inte om hur det låter. Det är så det känns. Livet har tagit slut. Låt mig förklara, kanske det bringar någon slags klarhet.
Jag lämnade allt bakom mig i Jönköping. Flyttade på vinst och förlust till Linköping för att det kändes så rätt med Martin. Det slutade väl, vi blev ett par. Vi flyttade ihop. I nästan 2,5 år hade vi pratat i telefon, utan att träffas. Daglig kontakt. Vi pratade i timmar, dagar, nätter.. Extremt i vissa ögon, naturligt för oss. Vi blev tajta. Otroligt tajta. Var gång det hände något trevligt/otrevligt så ringde vi varann. Var gång vi var uttråkade så slog vi varandras nummer. Var ledig tid så satt vi och lärde känna varandra. När vi väl träffades så blev vi oskiljaktiga. I 2,5 års tid. Och om vi inte sågs så pratade vi i den där telefonen som var så välbekant för oss. Bästa vänner i 5 års tid.
Martin var mitt allt. Och ja, jag vet att de flesta säger så vid uppbrott men han var bokstavligen talat mitt allt. Och nu. Nu finns han inte ens kvar i stan. Stan jag flyttade till för att leva med honom. Och Martins familj har givetvis även de försvunnit ur mitt liv. Det tar knäcken av mig! Jag har inget kvar. Mitt allt, mitt sociala umgänge. Mitt liv. Allt har tagit slut. Livet har tagit slut. (och även om personer omkring mig påpekar och säger att just DET livet tagit slut så är det ju det enda liv jag känner till.) Puts väck. Tomt. Ensamt. Och jag frågar mig själv? Vad gör jag kvar i stan? Jag har visserligen mitt jobb. Ett fåtal vänner. Men är det tillräckligt? Jag vet inte. Vill jag tillbaka till Jönköping? Jag vet inte.
Det är så många lösa trådar överallt. Ett virrvarr av tankar som inte går att sortera ut. Jag behöver träffa min vän, få någon slags kontroll över situationen. Det känns som det här är en fördröjd reaktion på vårt uppbrott och jag önskar så innerligt att reaktionen kom direkt när det tog slut.
Jag plågar mig själv genom att ställa alla frågor som gnager inuti. Överanalyserar varje svar jag får. Men jag måste få ställa frågorna istället för att inbilla mig att saker och ting är på sätt som inte alls stämmer överens med verkligheten. Det hugger i hjärtat. Får en klump i halsen. Ögonen svider. Jag känner mig så illa till mods när jag tänker tanken på andra män. Jag skulle önska att så inte var fallet, att jag orkade börja prata med nya eventuellt blivande bekantskaper. Kanske det skulle skänka tröst. Men skulle jag göra det nu skulle jag bara göra det av fel anledning..
Det blev ett långt utlägg. Det blir så när jag mår dåligt. Mitt sätt att ventilera mig, mitt sätt att förklara hur mina tankar går eftersom det är jobbigt att prata om det. Jag börjar bara gråta och det blir en enda röra. Svårt att hitta rätt ord. Men jag kan inte bryta med Martin, inte nu. Han är fortfarande alldeles för viktig för mitt välmående. Även om han får mig att må sämre än sämst. Mitt hjärta är allt bra märkligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar