Sitter på pendeln igen. Är trött. Att ta sig iväg idag var med svårigheter. Tittade på mina fötter och tänkte, ett steg i taget. Ögonen är rödsprängda och glansiga. Hoppar tillbaka nästan ett år i tiden, 14 juli 09.
Utflykt till skärgården och Söderköping. Var så fint och varmt väder. Vi strosade runt, pratade och hade mysigt med picknick intill vattnet. Jag var lycklig den stunden, så lycklig. Vi var lyckliga.
Ett annat minne från förra sommaren kommer till mig. Gränna. Återigen soligt och varmt. Försökte bada i lagunen men det var för kallt. Kikade runt i butikerna, fusksjöarna med inplanterade stora fiskar. Vi tog en tur till Jönköping. Spelade äventyrsgolf, Martin vann såklart. Åkte hem till mina föräldrar och då jag ville svalka mig så drog vi igång vattenspridaren. Vi blev som barn på nytt.
Bara två av alla minnen.
Jag vet att det inte finns något jag kan säga eller göra för att få vårt liv tillbaka. Och att vara öppen med hur jag känner förbättrar inte situationen. Så vad kan jag göra? Härda ut, respektera att han inte vill ha mig nu men hoppas på att han kommer känna som jag om ett tag? Det gör för ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar