Det är alldeles nattsvart. Snubblar framåt, kan inte ta riktiga steg. Faller bakåt. Ställer mig återigen upp på vacklande ben. Snubblar fram ett par steg till. Faller bakåt igen. Sådär ser det ut för mig. Ett fullständigt vrak som inte längre fungerar normalt. Jag har fastnat.
Började fundera. Igen. Ifall det trots allt inte vore bäst att kapa relationen helt och hållet. Inte ha någon tillgång till varandras liv. Ingen opersonlig internetkontakt, varesig facebook eller msn. Inga sms. Inga telefonsamtal. Ingenting. Hjärtat skriker sig hes - "Nej! Du hamnar i fördärvet Lina." (som om jag inte redan var där.) Så jag tog bort honom. Ringde och sa att vi inte kan vara vänner. Den kontakten vi i dagsläget har är inte tillräcklig för mig, den får mig bara att undra mer. Jag vill ha vår tajta relation, vår speciella jargong vi alltid haft. Men han frågade "Kan vi (läs: du) verkligen ha det så?" Och jag inser själv att nej, det kan jag nog inte. Jag dör lite för var dag jag ser att hans liv fortsätter framåt. Utan min inblandning.
Jag förstår inte mitt resonemang. Jag saknar inte våra bråk och missförstånd. Jag saknar inte den totala avsaknaden av emotionell tillfredsställelse. Men jag saknar vår nära relation. Att ha honom vid min sida. Tryggheten. 5 års djup vänskap går inte att sudda bort! Min Martin som jag gått igenom så ofantligt mycket med. Som jag upplevt så mycket tillsammans med. Hur kapar man ett sådant band? Hur fan anpassar man sig till att gå från att stå varandra så ofattbart nära till en vanlig kompisrelation? Jag blir illamående.
Jag tog alltså bort honom för att slippa se.. Men jag insåg ganska omgående att det skulle bli lättare sagt än gjort att hålla vår relation på avstånd. Att inte ha någon mer kontakt.
Det här låter helt absurt men jag vill att HAN ska sakna MIG, inte tvärtom. Jag vill liksom höra att jag var och är det viktigaste som finns... Att jag är den mest underbara person han känner till och att han önskar att saker och ting hade slutat annorlunda. Att han insett vad som gått förlorat och att han skulle gå ner på sina bara knän och be mig att komma tillbaka. Att han nu vet att han inte vill leva ett liv utan mig.
Ja, jag sa ju att det skulle låta absurt.
Men kan jag styra över hur mitt hjärta känner? Nej.
1 kommentar:
Jag bröt all kontakt med Josef när vi gjort slut. Vi sa inte ett ord till varandra på ett halvår. Men det behövdes. Det var nödvändigt. Det är väldigt svårt att gå vidare, om man inte släpper taget om tryggheten.
Skicka en kommentar