Ångestframkallande

Eftersom han varit mitt bollplank och den som fått mig att må bättre om jag varit nedstämd så faller det sig naturligt för mig att ringa när det känns svårt. Gråtandes. Förtvivlad. Halvt hysterisk. Detta om något är ångestframkallande. För jag förlorar mig själv i tankarna och blir så upprörd att jag inte kan tänka klart. Och jag får panik över att jag låter hjärtat tala, ocensurerat. Jag är så väl medveten om det, ändå ringer jag när det känns som värst. Men. Hans röst lugnar mig fortfarande. Tröstar. Hör att han finns där, på andra sidan luren.