Veckan som gått har bjudit på en hel del utflykter. Jönköping, Göteborg, Söderköping... Har hela tiden haft något att tänka på och sysselsätta mig med vilket har hjälpt mig att ta allt större steg framåt. Det är en ofattbar skön känsla att känna hur livet planar ut sig, sakta men säkert, att slippa den där desperata känslan att försöka klamra sig fast vid minnen och drömmar man haft. Men jag förnekar det inte, det är jäkligt svårt och jobbigt att se dem försvinna, tyna bort.. Lämna mig. Att tvingas skapa nya..
Har inte haft någon besvärlig ångest/panikattack på flera dagar, de kommer alltmer sällan. Men ikväll var det som om proppen gick. Det blev kortslutning. Började tänka på hur ensamt det är att komma hem till -ingen-, laga mat till -ingen-, prata med -ingen-, skratta med -ingen-, gå och lägga mig med -ingen-, pussa på -ingen-. Och då började golvet snurra så pass att jag fick lägga mig ner och tvingas gå en rond med mina hjärnspöken.. Men det löste sig rätt så bra, lyckades kravla mig ur mitt destruktiva tänkande. Ensam...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar