HUR kan man vara så bruten som jag är? Fullständigt söndertrasad. Ikväll mår jag skit. Igen. Jag hade några bra timmar under eftermiddagen och jag har försökt hålla god min. Jag vill så gärna ha Martin kvar som nära vän och därför kämpar jag otroligt mycket med att välja rätt tillfällen att prata med honom. Jag vill inte gråta och älta allt om och om igen.. Jag vill inte det längre. Inte med honom. Jag kanske gör det här på bloggen, men det är ju som sagt mitt sätt att ventilera. Men det är svårt, så oförklarligt svårt, att inte bara lyfta luren och slå hans nummer när paniken sköljer över mig.
Ikväll brast det. Och sorgen blev plötsligt outhärdlig. Tankeältandet, om och om igen. Till slut stod jag bokstavligen talat inte ut. Trodde jag skulle svimma av. Det svartnade. Avgrunden blev (om möjligt) än mer bottenlös. Hysterisk ringde jag till mamma & pappa i Jönköping. Inte Martin. Hjärtat slog allt saktare för det lider så. Jag plågar det. För varje andetag jag tog så snörptes det till i halsen och trycket i bröstet gjorde så djävulskt ont. Ville skrika men hysterin och gråten gjorde att det inte kom något ljud. Bara en öppen mun.
Jag vet att jag säger det ofta men det är inte mindre sant för det - jag är så ensam. Känner mig förlorad. Ikväll blev det så påtagligt. Lördag, sommar & värme. Och vad kom jag hem till? Ingent. Jag slog faktiskt en liten signal dock, alldeles nyss, bara för att prata en minut eller två. Få mig ett skratt. Han lyckas alltid med det. Men nu är det ju så att man inte alltid är anträffbar, vilket jag naturligtvis förstår, så jag fick mig inte det där skrattet just nu.
Nåväl.
I skrivande stund väntar jag besök från Jönköping. Ett besök som skulle kommit först imorgon eftermiddag. Av ovanstående skäl kommer de tidigare.
Jag fortsätter att kämpa. Tittar på fötterna.
Ena foten framför den andra. Precis så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar