Jag saknar Fröken Förnekelse

Jag mår inte så bra för tillfället. Det är faktiskt så att jag mår mycket dåligt. Känslor som saknad, ångest, förtvivlan, panik, desperation, hat och bitterhet försöker samsas inuti min kropp. Tillsammans med alla dessa frågor som söker svar.
Ingen vidare kombination.

Efter uppbrottet med Martin levde jag enligt principen syns inte, finns inte. Fröken Förnekelse var min nyfunna väninna. Hon fick mig att må så fantastiskt. Begravde allt det jobbiga jag egentligen borde gått igenom direkt. Vi hade kul ihop, jag skaffade mig nya bekantskaper och det kändes som att pusselbitarna började falla på plats. Men så plötsligt försvann hon och lämnade mig ensam med det hon lyckats få mig att förtränga. Herr Ångest såg sin chans, knackade på och trängde sig oblygt in. Han tog mig i besittning och har ännu inte släppt sitt grepp om min själ.

Jag hatar mig själv. Jag klandrar mig själv. Jag ställer mig undrande till varför allt blev som det blev och det slutar med att jag bara hittar fel hos mig själv. Vad gjorde JAG för fel? Jag var för krävande. Tråkig. Ful. (varav det sistnämnda återkommer gång på gång på gång...) För något fel på mig måste det ju vara då jag uppenbarligen inte är värd att kämpa för. Och det om något framkallar en slags desperation inom mig.

Jag gråter. Natt som dag. Så fort jag påminns om det som inte längre finns kvar. Och det är ofta. Jag kan inte värja mig, hur mycket jag än försöker. Jag klarar inte av att se hur livet går vidare, utan mig. 5 år. En femtedel av mitt liv. Blir illamående. Marken snurrar. Det svartnar för ögonen. Vad ska jag ta mig till? Säg inte åt mig att rycka upp mig för det går inte.

Minnen och erfarenheter som vi delar börjar komma tillbaka till mig nu. Och tankarna... Om jag bara kunde tysta dem på något sätt. Jag slår huvudet i väggen för att tvinga bort dem. Det fungerar aldrig. Jag hatar mig själv, känner mig som ett enda misslyckande. Och varför är det bara så extremt svårt för mig? Varför är det bara jag som drabbas av den här bedrövliga melankolin? Varför är det bara jag som öppnar mig och låter hjärtat tala fullkomligt ocensurerat? Det är orättvist! För nog fan hade det känts bättre om det i nuläget var ömsesidigt och jag fick ta del av den andra partens resonemang. Förtvivlan. Om det nu hade funnits en sådan.. Jag önskar vi hade mått på samma sätt under samma period istället för att gå om varandra på det här viset..

Jag har alltid varit av skör karaktär. Lägg till ett smärtsamt uppbrott och voila, där har ni ett vrak som heter Lina.

Saknar jag Martin? Något kopiöst.
Ord kan inte beskriva.

Älskar jag honom?
Mer än något annat.
Jag vill kunna säga nej, men då ljuger jag.