Försöker hålla mig vid ytan. Det är svårt. Så otroligt svårt när det inte finns mycket som inte påminner mig om den röra jag befinner mig i. Så många vardagsminnen som flyter omkring som jag saknar så. Vill ha dem åter. Jag får panik när jag inser att de inte kommer komma tillbaka. Det känns som att hjärtat stannar. Trycket inom mig ökar tills jag inte står ut och då brister allt. Jag får inte luft. Jag vill inte få luft. Jag vill bara att det ska försvinna. Det här händer inte. Hur ska jag klara av att stå på egen hand? Utan min anledning till att jag andas? Ett liv där jag inte får rå om det som betytt allt för mig. Det viktigaste jag haft. Mitt hjärta är slitet. Orkar inte mer. Tänk om det stannar? Minns Martins födelsedag förra året. Vi var på restaurang. Och jag minns hur vi sa att det kändes så underbart där och då, att det var så det skulle vara. Och att det var så vi skulle ha det. Tittar på korten. Och jag gråter. Hysteriskt.
Det finns inget jag kan göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar