Känner mig lite vissen..

Vill bara krypa ner under täcket och gömma mig för omvärlden.. Ikväll känns det tungt, jag vet inte riktigt varför men det är så det känns. Jag är ensam, har ingen att ringa och prata med längre. Det brukade finnas sådana människor i mitt liv förr, innan jag flyttade iväg. Det piper sällan i mobilen, får inga meddelanden på internet. Jag känner mig så bortglömd här i livet. Det känns hemskt och jobbigt. Men jag gjorde ändå ett val som lämnade allt och ja, jag har mig själv att skylla. Jag trodde dock aldrig att jag skulle bli så här ensam i Linköping. Var så övertygad om att jag skulle skaffa nya vänner, trodde att jag och Martin skulle få gemensamma vänner, parvänner. Så blev det inte och jag står faktiskt inte ut längre..

Jag ser på Carro som har sin bästis, trots att det skiljer många mil mellan dem.. Sånt vill jag också ha igen. Jag vill också att någon ska vara min "bästis".

Vill ha en nystart. Igen. Fast tillsammans med Martin den här gången. Jag vill prova på något nytt, passa på medans det fortfarande finns möjlighet. Ja, jag pratar om Gotlandsflytt. Dels för att det helt enkelt vore riktigt häftigt att bo på ön men kanske framförallt för att vi båda skulle stå i samma ruta. Skaffa oss en EGEN framtid, på lika villkor. Också p.g.a. att vi har Carro och Micke där, som vi fullständigt älskar att umgås med. Hade jag fått bestämma skulle vi inte åkt ifrån dem ens. Två helt underbara individer som man blir helt lycklig av. Jag saknade dem så fort vi satte oss i bilen och åkte hem förra söndagen.

Det finns inget som hindrar oss från att flytta. Visst är det lite bökigt, men jag är helt övertygad om att det kommer vara värt det i slutändan. Det är inte svårt att ta sig hem och hälsa på familj och vänner, man får helt enkelt planera lite mer. Det kostar inte skjortan att ta sig över till fastlandet om man ställer bilen i Visby, ett par hundralappar/person tur och retur. Trivs man inte så trivs man inte och det är inte ett problem att flytta tillbaka till fastlandet igen. Bökigt kanske, men inte ett problem. Då har man ju ändå provat! Jag vill inte om 10 år ångra att jag inte ens försökte. Man måste ju se annat i livet! Få nya erfarenheter. Vi har inga barn, inget fast jobb. Det kommer inte ett bättre flyttillfälle! Innerst inne känner jag på mig att det blir en flytt snart, önskar bara att vi kunde fått lite mer stöd. För som sagt, det finns inga hinder, allt sånt där har vi kollat upp. Vi är ju för bövelen snart 24 och 26 år gamla..