Nu har jag äntligen sagt upp mig och det känns som om en stor sten fallit från mina axlar. Jag var helt ärlig och berättade allt som jag kände inför jobbet. Självklart ville de försöka övertala mig att stanna kvar, jag skulle få en bättre plats, vi skulle prata ihop oss, backa bandet liksom... Men känslan jag har inför dem kommer jag aldrig kunna få bort, vill inte sätta min fot där igen. Eftersom jag inte tänker jobba uppsägningstiden så skulle hon se om hon kunde ta bort de tiderna åt mig. Annars kommer jag sjukskriva mig. Finns inte en chans att jag går dit i två veckor när jag redan har ångest, ska jag då sitta där och känna mig uttittad och få höra kommentarer... Näää tack! Tydligen skulle de vidta åtgärder för de andra som är kvar, så inte de också säger upp sig. Ja, man kan väl lugnt säga att de fått ett stort bakslag.. Men någonstans har det gått riktigt snett och det beror enbart på dem.
Fick svar från arbetsförmedlingen också som sa åt mig att skicka ett brev till a-kassan om varför jag sagt upp mig så jag slipper karensen på lite dryga månaden. Självklart har arbetsförmedlingen klantat sig och istället för att få min ersättning på måndag så dröjer det ytterligare en vecka..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar