Idag träffade jag Liza en sväng, blev en pizza på stan samt lite dryck på Mörners. Nu när Martin inte är hemma så känns det extra viktigt att få komma ut och hitta på något.
Men gud så förvånad jag blev när jag frågade om hon varit på jobbet idag! Till svar fick jag:
"Jag har sagt upp mig."
Var definitivt inte alls beredd på det svaret och hakan trillade i golvet. Va? Vad sa hon nu? Sagt upp sig? Det är ju det jag ska göra. Va? Hmmmm. Överrumplad, minst sagt.
Vidare får jag veta att YTTERLIGARE en tjej som började samtidigt som oss sagt upp sig i fredags. Och jag vet minst två personer till, lika nya de också, som mår riktigt dåligt av att vara där. Risken (snarare CHANSEN) är stor att de säger upp sig de också..
Hur man nu kan bli det i dessa tider, så vart jag iallafall överlycklig över att fler än jag mådde dåligt av att gå dit. Att två stycken sagt upp sig, och en tredje säger upp sig imorgon (jag) säger långt ifrån något om oss som personer - däremot säger det ALLT om företaget! Vi var 12 som började, tre av dessa kommer imorgon att ha sagt upp sig, en blev kickad för hon var sjuk för mycket (?) och minst två till mår jäkligt dåligt.
Samma ångest inför att gå dit. Magont. Är trötta, apatiska. Orkar inte med någonting. Gråter på väg till jobbet, gråter på väg hem efter jobbet, gråter på fritiden - endast p.g.a. arbetsplatsen. Och jag är så glad över att jag inte är ensam..
Helt knäppt att vi alla mår på exakt samma sätt.
Nää... Jag sätter inte min fot på den arbetsplatsen igen.
Aldrig i livet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar