Byter blogg

Hädanefter kommer jag inte skriva på den här bloggen men jag kommer fortsätta blogga på annat håll. Om det är någon som vill ha adressen dit så maila mig på larsson.lina@live.se
Kommer nämligen inte länka till den nya av olika skäl. :)

Jag tröttnar aldrig..

En dag blir det min tur...

Adjö Linköping

Efter 3,5 år i Linköping börjar jag återigen om på nytt i en ny stad. Yes... Jag har fått lägenhet i Norrköping! En tvåa, 5 minuter till jobbet, till fots. Hyran blir strax över 1000 kr billigare. Det är så spännande och det känns helt rätt. Ytterligare pusselbitar som hamnar på plats... Jag fortsätter pussla... :)

Det bästa som hänt mig..

...är utan tvekan mitt underbara jobb! Jag har så otroligt svårt att åka hem, vilket resulterar i att jag nästan alltid stannar kvar till stängning - utan att få betalt. Ibland jobbar jag, ibland hänger jag på Waynes. Oftast det sistnämnda. Julfesten öppnade plötsligt hur många dörrar som helst and I love it! :) Att jag ska flytta till Norrköping är helt bestämt och mina nya vänner är så härliga som hjälper mig med att hitta lägenheter. Och bjuder med mig på roligheter. Att äntligen börja bygga upp en ny bekantskapskrets (eller snarare en bekantskapskrets överhuvudtaget) är så jävla efterlängtat! At last - vänner i närheten!

Pusselbitarna börjar haka fast i varandra.
Och magkänslan säger mig att det kommer bli bra nu. Riktigt bra.

Och så är jag ju som sagt rödtott. Och vet ni att jag fullkomligt älskar min nya hårfärg!

Vilken kväll...

Slutar 20:15. Hemma strax efter 21:00. Ska parkera. Nehej. NÅGON jävel har snott min parkeringsplats! Det tog mig nästan en timme att lyckas klura ut vem bilen tillhörde.

Jag var INTE trevlig när jag ringde upp. Jag har aldrig skällt så förut. Trött, frusen och hungrig och klockan var nästan 22:00. Och att de inte förstod mig gjorde inte saken bättre.. Tillslut fick jag prata med en som kunde svenska. Som de skämdes. Rätt åt dem.

Och väl hemma hittade jag kokt spaghetti hos köttbullarna. Trodde jag. Det var tre stycken spolmaskar........ Verkligen mysigt. Fyfan........ Aldrig sett sånt förut. *urk*

På fredag ska jag ut med min underbara väninna Camilla. Alltid lika trevligt!

Nu ska jag sova.

Flytta och resa står på agendan...

Jag tror jag har bestämt mig för att lämna Linköping och pröva lyckan i Norrköping! Måste bara få tag på ett trivsamt boende. Men det blir nog inga problem.

Sen, om allt går vägen, så ser det ut som att jag ska iväg på en utomlandsweekend i början av nästa år och hälsa på en ny bekant. Så nu håller jag tummarna för att det faktiskt blir så! Pirrigt att resa iväg ensam men jag är ärligt talat inte det minsta orolig eller nervös. Kommer bli så sjukt kul! :-)

På jobbet är det ännu roligare nu efter julfesten i förra veckan då jag fick lära känna fler personer som jobbar i huset. Känslan när jag vaknar och ska iväg till jobbet är obeskrivlig... Det är lyckokänslor! Vilken tur jag har som känner så inför mitt jobb. Och när jag väl är där så vill jag inte åka hem. Det säger väl allt...

Och så är jag rödhårig dessutom! Here comes the new Lina!

Att börja om på nytt.

Jag hankar mig fram..
Men äntligen börjar det släppa.
Nya bekanta. Nya äventyr.
Det är viktigt för mig..
Det kanske vänder nu?
Jag hoppas det.
Nu. Nu ska jag göra det jag vill göra i livet.
Nu ska jag kämpa för att varje dag blir värd att minnas.

Det märks kanske att jag ikväll mår ganska så bra. Det får gärna hålla i sig..

Nattligt polisbesök..

Vid midnatt tänkte jag krypa till sängs och började släcka ner. Plötsligt hör jag en jävla massa väsen nedanför fönstret. Ett par som bråkar, väldigt väldigt mycket.. Efter ett tag går de in i porten mittemot min. Fortsatte släcka ner och går in i sovrummet och då ser jag hur granntjejen kommer utrusandes från porten. Och så blänker det till. I handen håller hon en enorm kökskniv som hon springer iväg med. Strax därpå kommer grannkillen utrusandes och följer efter. Tumult uppstår och jag ser hur kniven blänker oroväckande. Vid det här laget var jag givetvis i direktkontakt med polisen. Tillslut lyckas killen knuffa ner henne i en snöhög och tar kniven och går hem igen. Kvar står tjejen. Ett bra tag. Dock inte tillräckligt länge för att polisen ska hinna hit... För hon traskar iväg och jag kan inte riktigt se vart hon tar vägen. Och enligt polisen fick jag inte följa efter. Men när poliserna äntligen dök upp så bylsade jag på mig och gick ut i kylan. Gick runt ett tag och stötte ihop med en utav poliserna. Berättade att det var jag som anmälde händelsen. Drog i korta drag om vad jag sett och sen gick vi runt i Ryd och letade. Och letade. Herregud vad stort Ryd kändes. Vi letade runt trappuppgångar, cykelbanor.. Som en nål i en höstack. Polismannen berättade att hon hade en spegel med sig, kniven hade killen tagit ifrån henne. Sedan delade vi upp oss och jag tog min bil och började köra runt i samhället tillsammans med en annan polisbil. Tillslut fick jag ge upp och när jag var på väg tillbaka till parkeringen så ser jag plötsligt tjejen längs med vägen. Samtidigt dyker det upp en polis som också ser henne och därför valde jag att inte stanna utan fortsätta till parkeringen. Och när jag kommer till min port så kommer grannkillen ut med en väska och han förstod att det var jag som hade ringt, han hade ju sett mig stå i fönstret och iaktta händelsen. Jag frågade honom snabbt om det var under kontroll varpå han svarade att nu var det det. Sedan drog han till poliserna och de åkte antingen iväg till sjukhuset eller polisstationen.

Förstår ni hur jävla orolig jag varit för tjejens skull. Jag tror det är grannarna precis rakt över, ser rakt in i deras vardagsrum från mitt vardagsrum. Men det är så mycket spring där så jag är inte helt säker..

Tankarna var många ska jag säga er. Jag var så rädd för att vi skulle hitta blodspår i snön. Och denna kyla.... Tack och lov är det över och jag kan äntligen gå och lägga mig.....

Vilka jävla veckor det har varit . Och dubbelyxrån i köpcentrat i söndags. Personalfest igår som fick ett abrupt slut med en fruktansvärd panikångestattack där jag helt okontaktbar placerades i framstupa sidoläge och nästan vart hämtad med ambulans. Fullständigt borta och förvirrad. Istället gjorde jag hål i plånboken och betalade 800:- i taxiresa hem till Linköping.. Jag är till 99,9% säker på att det är min medicin som gör mig till en annan person i samband med alkohol, utan kontroll och som inte längre vet var gränsen går. Jag har alltid varit skötsam av mig och kunnat ta hand om mig själv, men tydligen inte längre. Har därför beslutat att inte dricka en droppe alkohol förrän jag pratat med min läkare och eventuellt bytt medicin.

Vilket rörigt inlägg det blev, jag skyller på klockan...
Nu måste jag få mig lite sömn.

Ångestattacker

Fan. Ikväll är ingen bra kväll.
Ett gigantiskt tryck över bröstet och jag får svårt att andas emellanåt.
Jag vet inte hur jag ska göra. Vet inte vad jag vill göra.

Det känns som att jag slåss mot hela världen, fastän jag vet att så är inte fallet.
Fast ikväll känns det så.
Helt ensam.

Så jävla många tankar. Varför det blev som det blev.
Den obehagliga känslan att något kunnat gå riktigt jävla fel. Eller jo, det gick jävligt fel. Men det hade kanske slutat ännu värre om saker och ting inte kommit emellan. Och det som stör mig enormt mycket är att jag aldrig kommer kunna få reda på sanningen. Om misstanken stämmer. Too late. Efter samtal med giftinformationscentralen fick jag veta att det efter 1,5 dygn är för sent. Jaha. Så om det låg en olaglig substans i min drink får jag aldrig veta. Men misstanken finns där. Och den är stor.

Livet är i spillror

Vill inte sova. Vill inte vara vaken. Vill inte äta. Vill inte andas. Vill inte vara med längre.

Förlåt.

Jag menar.. Se bara.

Jag har lyckats med kattityden! :)

Och vad jag kan se så är det tre småtjejer. Det är sällan det finns kattpojkar i mitt hushåll..

Jag dör.. Så fruktansvärt söt.

Ja, jag förstår att ni blir avundsjuka.

SLUTA PRODUCERA BEBISAR TACK!

Jag blir så stressad..

Och säg inte åt mig att ta det lugnt, att min tid kommer..

Jag är 25 år och så långt ifrån en bebis man bara kan komma!

Har blivit med katt. Igen.

En liten kattfamilj har flyttat in i ett rum hos mig. En söt mamma, kallad Newie, med sina lika söta bebisar, tre till antalet och 4-5 veckor gamla.

De ser ut som små köttbullar.

Sminkad på Mist

Innan vi drog till Stockholm i torsdagskväll så hade jag bokat en sminktid på Mist. Hade inte så höga förväntningar, var mest en kul grej. Men fan så nöjd jag blev. Så nöjd att jag vid löning bokar in en ny tid och köper på mig produkter..

Så här snygg vart jag till slut. Tyvärr syns inte sminkeffekten något vidare med min telefonkamera..

Snart är den dåliga synen ett minne blott..

Mina provlinser har kommit in. Så fort det är löning ska jag hämta ut dem.
Ska bli spännande.. Har levt med min dåliga syn så länge nu att jag inte minns hur det är att se riktigt bra. Kanske att tröttheten och huvudvärken blir lindrigare nu.
Det återstår att se.

Boktips: En flickfotografs bekännelser

Nej... Boktipset beror INTE på att Bingo kommer till oss på Bokia nästa lördag. Jag har läst boken och kan bara applådera. Vilket geni han är... Och h.e.r.r.e.g.u.d. - den mannen vet hur man ska marknadsföra sig själv. Boken har fått ENORM uppmärksamhet i media!

Jag gillar den. Skarpt. Underhållande och en typisk sträckläsarbok. Nu hör jag till generationen som inte höjer särskilt mycket på ögonbrynen men jag kan givetvis inte neka till att den är sexistisk och ocensurerad. Men nog sjutton är den intressant. Och jag säger bara grattis. Snacka om att vara framgångsrik! Efter denna läsupplevelse har jag helt ändrat uppfattning om Bingo. Till det bättre.

LÄS DEN! Eller ge bort som julklapp. Eller varför inte både och? Gärna signerad. Och ni vet väl var ni får den signerad?

På Bokia såklart! Var annars? Lördag 23 oktober. 11:30 i Norrköping, 14:00 i Linköping. BE THERE!

Bokrelease på Stureplan

Ja.... Är ni nyfikna? :)

I torsdags kväll åkte alltså jag och Kamila till Stockholm, Stureplan, hells kitchen, Bingo Rimér. En mycket trevlig bilresa med tjatter och vin. Något salongsberusade var vi allt när vi kom fram. Det var en märklig känsla att stå på gästlistan, inget man är bortskämd med.. Tråkigt nog var det fotoförbud. Inte ett enda kort togs, till vår stora besvikelse.

Men.... Det var ärligt talat inte särskilt roligt. Som en krogkväll. Inget jippo alls. Både jag och Kamila insåg dessutom ganska snart att Harrys i stan håller högre klass. Det var skräpigt, kladdigt och så jävla packat med folk att man nästan drabbades av klaustrofobi.. Givetvis var det uppdelat. Det "finare folket" hade stämpel och fick hänga på andra ställen än vi medelmåttor.. Men visst såg vi kända ansikten, Bingo såklart, som skuttade runt som en duracellkanin.. Hans omtalade dam Katrin. Magdalena Graaf. Hetaste Andreas Carlsson från Idol (då var min lycka gjord...). Ulf Ekberg från gamla goda Ace of Base. Programledare, småkändisar, ja lite allt möjligt.. Ett tio-femtontal allt som allt. Men vet ni? Inte sjutton fick det oss att stanna längre... Efter två timmar fick vi nog och åkte hem igen.

En annorlunda upplevelse och visst var det trevligt! Men jag har faktiskt roligare på krogen i Linköping.. Där man inte gör skillnad på folk och folk.

Det kom en inbjudan..

Trevligheterna fortsätter...

I måndags hade JAG fått ett brev på jobbet, vilket aldrig hänt tidigare. I kuvertet låg en inbjudan till Bingo Rimérs bokrelease/fotoutställning imorgon. Det är nämligen så att jag haft lite kontakt med Bingo gällande boksignering, som kommer bli den 23 oktober 11:30 på Bokia i Norrköping (14:00 i Linköping - MISSA INTE!!). Och samtidigt kommer även Håkan "Färjan-Håkan" Hallin och signerar sin drinkbok!

Nåväl, inbjudan var väl trevlig men inte hade jag någon tanke på att gå. Tills Kamila på jobbet kommer och säger att jo, vi ska visst gå. OK! Onceinalifetimeoppurtunity! Stureplan, hallå? Samtal hit, samtal dit - plötsligt var skjuts t/r Stockholm torsdag kväll/natt ordnad. Skickade iväg vår anmälan och fick idag svar att vi står på listan. Panik - KLÄDER. SKOR. SMINK. HÅR.

Har letat som besatt efter något att ha på mig men utan resultat så det fick bli en tur i garderoben. Och det blir troligtvis en Bondelid-klänning med knähöga stövlar och en kortare "jacka". Stövlarna införskaffades idag till pangpris, 349:-. Imorgon ska jag ge mig ut efter lite smycken/väska/accessoarer. 17:00 ska jag sminkas hos proffsen på köpcentrat. Håret fixar jag själv, med lite tips från syster frisör. J bytte arbetspass med Kamila så hon slutar vid 18 imorgon och H bytte med mig så jag slipper öppning på fredag. Så fint då! Festen börjar 23:00 och när den slutar vet jag inte... Är iallafall inställd på en väldigt seg fredag. ;)

Imorgon ska alltså jag och Kamila på releaseparty på Stureplan, där jag aldrig satt min fot tidigare. Jag säger som min chef sa... "Det gäller att välja rätt personer till boksigneringar..."

Såhär kände jag mig när jag kom hem. Och detta blir även morgondagens utstyrsel, fast med lite andra smycken och ev. strumpbyxor istället för svarta leggings.. Det kanske är tråkigt, jag vet inte. Men ärligt talat, jag har inte så mycket att välja på...!

Det kom ett lönespec...

Okej. Jag hade räknat med en schysst lön denna månaden... Ikväll när jag öppnar ytterdörren ligger där ett lönespec på golvet. Öppnar det med spänning och slår bort tanken att jag kanske räknat fel och därmed blir besviken... Petar ut specet och tappar andan för några sekunder.

Lönespecet stämde inte alls.

Jag fick 10,000 mer. Tio tusen kronor mer.

HUR ofta händer det?
Efter en snabb huvudräkning inser jag att månadens inkomst är lika stor som 5 månaders inkomst för sisådär 1 år sedan...

Och vet ni vad jag med gott samvete kan säga? Jag förtjänar det så in i helvete. :)

Dags att se världen med nya ögon..

För snart 5 år sedan skaffade jag glasögon i samband med att synen kollades upp inför körkortet. Klarade undersökningen med nöd och näppe men insåg att det vore klokt att ha ett par, det var ju faktiskt lite suddigt emellanåt. Och tur var det för glasögonen har jag använt ofta, framförallt vid biobesök och mörkerkörning. Men oj vad min syn har försämrats på dessa 5 år. Framförallt det senaste halvåret. Har länge gått och funderat på en ny undersökning och skaffa mig linser + ett nytt par glasögon. Jag skäms (tyvärr) av att ha glasögon på mig (det är väl snarare så att jag anser mig se så ful ut i dem...) så därför känns linser mycket bättre.

Turligt nog ligger Specsavers bara ett tjugotal meter från jobbet så på fredag förmiddag har jag bokat in mig för synundersökning och en linskontroll. Det kostar såklart... Men att kunna se ordentligt hör till livskvaliteten och därmed behöver jag inte diskutera vidare med min plånbok.

Nästa projekt att ta tag i är ett tandläkarbesök... För nu ska ni få höra. Senast jag var på en sådan undersökning var när det var gratis. För 6 år sedan.

Boksignering Morgan Alling

Fredag 8 oktober 16:00 signerar Morgan sin bok Kriget är slut
hos oss på Bokia Hageby.

NU PÅ FREDAG!

"Jag vaknar i Tures säng. Det är tyst. Jag har sovit hårt. Jag vet inte hur eller när jag somnade. Vet bara att till slut var det ingen som brydde sig om mig längre. Jag ser mig omkring. Mamma är inte där. Huvudet känns tungt och det svider i ögonen. Det luktar sprit och rök. Stefan sitter vaken i spjälsängen med nappen i munnen, han ser trött ut och håret är rufsigt. Jag går fram till hans säng, men vet inte vad jag ska göra. Vi tittar tyst på varandra"
ur Kriget är slut

Jag vill fly.

Idag har jag god lust att ta mina kissekatter, packa en väska och fly landet. Börja om från början. Det känns som att jag aldrig kommer ikapp den här staden. Eller att den kommer ikapp mig. Och jag är så trött på att kämpa utan att få någon utdelning.

Min själ skriker att det är meningslöst att leva som jag gör. Mitt hjärta säger att jag förtjänar bättre. Mitt huvud säger åt mig att jobba på och gömma det som tynger mig under mattan. Det är precis så jag gör. Jag vet att det är fel men hur f*n ska jag orka rycka mig loss? Min kraft räcker knappt till jobb och hushållssysslor. Så, hur? Det känns som jag är fastgjuten.

Jag saknar honom så mycket att jag tror jag är kliniskt galen.

Singha måste flytta

Känner mig inte vidare glad just nu. Fick nyss ett mail. Min Singha som flyttade till ett nytt hem i början av juni fungerar inte tillsammans med kaninkompisen och behöver därmed flytta igen. Är tacksam för att jag skrev kontrakt där det bl.a. står att om det inte fungerar så måste jag meddelas om detta. Känns bra att de inte struntar i det. Tydligen känner Singhas nuvarande familj till en annan familj med två barn som ska skaffa kanin och de frågade om det var okej med mig att Singha flyttar dit eller om jag hellre vill ha henne tillbaka.

Så nu står jag här på ruta ett och funderar på vilken väg som är bäst att gå. Känner ju inte alls till det nya tilltänkta hemmet och ja... Det gör ont i hjärtat att inte veta var hon hamnar. Och heller inte veta om jag kommer få några uppdateringar om henne framöver.

Detta kom verkligen lägligt, jag som verkligen orkar med strul just nu... (inte)
This sucks!

Kryddbeställning

Krusmyntagården

Vid mitt Gotlandsbesök förra helgen gick jag på jakt efter mina favoritkryddor. Dessvärre fick jag inte tag på det jag sökte.. Bestämde mig därför för att lägga in en kryddbeställning och i denna kan man hitta grillkrydda provencal, dipmix örter/vitlök, pastakrydda, vitlöksdip och örtsalt.

Kan verkligen rekommendera Krusmyntagårdens kryddor!

Till våren

Nu har jag gått och drömt om det alldeles för länge..
Till våren återtar jag ridningen. Bara för min egen skull.
Denna gång blir det en ridskola med islandshästar..
Som jag längtar.

När hjärtat mår dåligt mår kroppen därefter.

Drar upp mina persienner. Strax över gatan ser jag den nyinflyttade grannfamiljen äta middag och samtala runt soffbordet i vardagsrummet. Jag lunkar sakta tillbaka till min ensamma soffa, huvudvärken har inte gett med sig och den fick ny kraft nu.

Avundsjukan hugger mig plötsligt rakt i hjärtat.
Jag vill också ha någon att sitta tillsammans med.

Bara en av många gånger där min ensamhet blir så påtaglig. Jag kan väl lugnt säga att jag inte gillar min grannfamilj som består av minst 6 individer.
Det ser så mysigt ut inne hos dem.

Idag blev en kort dag på jobbet. Illamående och huvudvärk . Och såklart den där ständiga ångesten och oron över mitt misslyckande. Men det är väl så, att när hjärtat gråter mår kroppen därefter..

Det finns så mycket jag skulle vilja göra. Eller snarare måste göra. Men orken räcker inte till och jag ser ärligt talat ingen mening med att ta mig i kragen. Mina fönster är nedkladdade med tassavtryck. Mitt förråd behöver städas. Skafferiet likaså. Balkongen är tråkig och hyllplanen har fortfarande inte kommit upp. För att inte tala om vad som skulle behöva göras för att få min lägenhet i trevligt tillstånd.. Fast jag inser mer och mer att hur mycket jag än möblerar och inreder så kommer jag aldrig att trivas här. Det är något med planlösningen som sätter stopp för hemtrevlighetskänslan. Jag kan meddela att jag inte är ensam om att tycka så. Därför ser jag ingen mening med att ägna tid och pengar på ett mission impossible.. Fast en ny soffa som inte blivit kattnedkissad vore ju inte så dumt. Och då kommer jag in på ett av mina orosmoment, ekonomin.. Men den tar jag inte upp.

Att leva ett inrutat liv är det värsta jag kan tänka mig. Ändå är det precis så jag lever nu. Jag går upp, klär på mig, borstar tänderna och försöker göra mig någorlunda respektabel inför jobbet. Städar kattlådorna, sköljer av kattskålarna. Frukost har jag tidigare skippat men äter numera lite gröt antingen hemma, i bilen eller på jobbet. Tar sedan bilen, kör 35 minuter, jobbar. Åker de 35 minuterna hem igen och är oftast hemma antingen vid sju eller nio på kvällen. Städar kattlådor, ger mat & vatten. Duschar, byter om, städar av golvet. Lagar mat och äter. Läser, ser på film/serie eller sitter en stund vid datorn. Går och lägger mig.

JA så är livet när man jobbar. Men det är fritiden som gör skillnaden på den som jobbar heltid och mår bra och den som jobbar lika mycket men mår desto sämre.. Jag trivs inte med att inte ha någon hos mig när jag kommer hem. Någon att samtala, laga mat, skratta ihop med. Någon att luta sig mot när det blåser starka vindar inom mig. Någon att planera framtiden med, resor, familjeliv, drömmar. Någon som skulle sakna mig om jag, gud förbjude, inte skulle komma hem en kväll.

Nu säger ni att man måste kunna leva ensam, många andra har ju lyckats med det. Men då måste jag kontra och fråga vilket framgångsrecept de följde? Ett socialt nätverk i ryggen? En familj nära inpå? Ett mysigt hem där man kan fokusera på att plåstra om sin själ? Ett fast jobb med trivselfaktor? Jag har inget socialt nätverk längre. Min familj bor 13 mil/30 mil härifrån. Halva hjärtat bor 6 timmar härifrån. Mitt hem... Det har jag redan förklarat. Mitt jobb ja. Där trivs jag och det är konstigt nog där jag mår bäst.. Men efter årsskiftet har jag ingen aning om hur mycket jag kommer få jobba. Därav mitt orosmoment - ekonomin...

Dagarna passerar. Snart är min 25-års dag här och jag såg fram emot den förut.
Men inte idag.. Inte idag.

Jag. Och han..

Vissa dagar är sämre än andra.. Idag är en sådan dag.

Det bor en sorg inom mig som inte vill ge sig av.

Snart har ett halvt år passerat. Ett halvt år av ofattbar saknad.
Trodde det skulle kännas bättre ju längre tid som gick. Tji fick jag, för så blev det inte.
Om möjligt.. Så känns det värre.

Så fort vi ses är det som om tiden stått stilla. Tryggheten infinner sig omgående och jag klamrar mig förtvivlat fast vid den för allt jag är värd. Men när den ger sig iväg raseras allt på nytt. Och det blir allt svårare att ta sig tillbaka..

Jag visste inte att man kunde känna sig så misslyckad och ensam som jag gör. Ibland bryter paniken ut över att dagarna går och inget blir bättre. Över att saknaden inte blir mindre. Livet går inte i repris, jag vet det, jag vet det så väl. Ändå lyckas jag inte förmå mig till att ordna upp tillvaron. Det ska inte vara såhär, för som det ser ut nu, och detta viskar jag nästan, så har jag inget liv. Jag lever men jag lever inte... Begripligt?

Jag saknar mig själv, jag saknar mitt gamla liv. Jag saknar min Martin och jag saknar oss. Varför dör inte saknaden ut? Betyder det något eller är det bara mina hjärnspöken som spelar mig ett spratt?

Mitt hjärta värker.
Hur står man ut med ensamheten?

Drar till Gotland

Imorgon tar jag mig en välförtjänt paus och tar färjan över till Gotland där jag stannar till söndag.

Som jag längtar. Underbart!

En sjukling + ett flertal Lost avsnitt

Idag har jag varit sängliggande hela dagen. Min lediga dag. Som jag hade längtat. Är det inte typiskt att man är sjuk då? Jag får vara glad för att jag ändå orkade tvätta ett par tvättar.

Katterna sympatiserar med mig. Hör knappt ett ljud från dem och när jag går upp för att 1. hämta nässpray 2. hämta näsdukar 3. bara stå på benen ett litet tag så hittar jag dem utslagna lite här och var, sovandes. Undrar just om de drabbats av samma bacillusk som jag. Maja har troget legat vid min sida hela natten, hela dagen. Tröttnar inte katter på att sova?

Turligt nog har jag ännu inte lyckats ta mig igenom den sista och avslutande säsongen av Lost. Jag och Martin började följa den serien slaviskt förra året. Jisses, är det verkligen så länge sen? Tiden går.. Nåväl, vi fastnade -big time- och alla fem säsonger inhandlades. Med spänning väntade vi på den sjätte och alltså avslutande. Den började sändas tidigare iår och vi gjorde som många andra, vi laddade ner dem. Men så gick det som det gick i våras och vår besatthet av Lost försvann. Och vi såg aldrig klart serien. Fast nu, NU nu nu NU närmar jag mig slutet! Tre eller fyra avsnitt kvar och dessa lär jag se klart på under kvällen. Fullkomligt utflippat och fullkomligt oförståeligt. Men fortfarande lika jäkla bra...

Vilka tråkiga inlägg jag kommer med

Det är lite smått kaotiskt på jobbet just nu eftersom vi numera är en personal mindre. Och att pussla ihop schemat på tre personer med långa öppettider, sju dagar i veckan... Det är nästan omöjligt. Resulterar i att det blir många dagars jobb i sträck.. Så just nu är jag mer på jobbet/på väg till än hemma. Längtar efter min bil, som tydligen verkar återuppstå gång på gång.. Hoppas att jag får hem den nästa vecka! Då blir det betydligt kortare restid för min del.

Imorgon är jag däremot ledig. Oj så efterlängtat... Fast det är ingen lång ledighet, på fredag är det dags igen. Och så jobbar jag givetvis helgen. För tredje gången i sträck.. Nästa helg likaså. 4 helger på 4 veckor - I need a break!

Och orken räckte inte riktigt till

Hade tänkt skriva lite i bloggen ikväll. Ventilera tankar, idéer, planer... Fast mest bara för att skriva av mig. Det behövs ibland. Eller som i mitt fall, ganska ofta.

Men vet ni vad? Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig.
All min skrivarinspiration försvann när jag kröp ner under täcket.

Sömn verkar vara det bästa för mig just nu. Om jag nu kan somna. För hör och häpna, jag har en gnällande Leia som krafsar på min rygg med vassa klor (minnesanteckning: klippa klor i veckan) för att få uppmärksamhet, en Sessan som svansar runt och småpiper, en Smilla som krupit ner under samma täcke som mig och gosar(läs: biter, river och slåss) med mina fötter, en Maja och en Elsa som busar och jagar varandra samt en Alli som är allmänt jobbig med sina flyga-fram-som-en-elefant-över-golvet-attacker.

Jag bor i ett alldeles eget katthem.

Den kreativa sidan vill sysselsätta sig med något

Det finns så mycket jag skulle vilja göra. Men det finns varken tid eller pengar.

Jag fortsätter drömma..

Hinner inte riktigt med

Vad jag önskar att dygnet hade fler timmar.

Jobbar lite för mycket just nu och eftersom jag inte har någon bil längre (den har gjort sitt) så pendlar jag. Och att åka två olika bussar samt ett pendeltåg, det tar tid. Speciellt när de inte går som de ska och jag missar mina anslutningar. Och ännu bättre - från och med idag är pendeln avstängd i två veckor. Så ska man komma i tid till jobbet måste jag nog åka sisådär tre timmar innan jag börjar. Och när jag väl kommit hem på kvällen så hinner jag inte med mycket mer än att duscha, utfodra djuren, plocka iordning inför morgondagen och i bästa fall, utfodra mig själv, innan det är dags att sova igen. Jag är inte nöjd..

Har därför börjat kika lite smått på lägenheter i Norrköping. Det skadar ju inte att titta..

Idag har jag en ledig dag och den går åt till att städa (redan gjort), tvätta och laga matlådor till infrysning.

Humm, vad hände med fritiden?

Dagens kund

En del av er kanske vet att Bokia har en riktigt fin service som slår in alla paket och då väldigt omsorgsfullt. Jag vill inte skryta men vår Bokia slår nog de flesta andra butiker - oj så vackra paket vi gör. Kommentarerna flödar och vi har t.o.m. fått dagens ros i den lokala tidningen. Det ni!

Idag råkade hela personalstyrkan stå i kassan och eftersom det var väldigt lugnt hjälptes vi åt med en och samma kund. Lyxservice med andra ord. Vi lade ner mycket tid på paketen och skickade med lite grejer. Mannen var jättenöjd och glad när han lämnade butiken. Väl utfört uppdrag!

En minut senare kommer han tillbaka och frågar, nästan lite skamset, om han hade smitit från betalningen. Vi blev fundersamma för nej, han hade betalat. Förstod inte riktigt vad han menade.

"Alltså, jag undrar om jag smet från betalningen för paketinslagningen..."

Det gjorde vår dag. För paketinslagningen är ju självklart gratis... Och att har oroade sig för att han hade smitit från notan, som inte existerade, det var bara för rart.

Utflykt till Sörping

Kommer ni ihåg söta Måns?

Max (f.d. Pricken) och Måns, hemlösa, skygga och frusna i januari

Måns, samma dag som han fick komma in i februari

Det berömda trampandet visar en trygg kisse i mars

Idag fick jag äntligen återse det lilla gostrollet som flyttade ifrån mig för snart tre månader sen! Måns, som tillsammans med kolonibrorsan Max (f.d. Pricken) fick ett hem hos Christer i Söderköping. Ni har väl inte missat deras härliga och underhållande blogg? (klicka här!)

Det var ett par modiga och ståtliga grabbar som mötte mig i dörren och Max som jag inte sett sedan han var skyggis fick mig att tappa hakan. Man kan aldrig tro att dessa kissar har varit skygga! Och vilket liv de lever. Kungligt! Snacka om att gå från ren misär till fullständigt paradis. Det känns så gott i hjärtat.

"Hej! Här sitter jag och njuter av idyllen jag råkar bo i!"

"Och här sitter jag och håller grannkatten på behörigt avstånd.."

"Men när Max inte sköter sitt jobb med att hålla grannkatten borta så gömmer jag mig hos husse.."

"Se så bra vi har det!"

Och även om Måns inte minns mig så gör det mig inget. För vem kan klandra honom när man har en kärleksfull husse som skämmer bort sina grabbar? :) I mitt hjärta kommer han för alltid att bo, charmtrollet snodde nämligen åt sig en plats där!

En hälsning från Toscana

Så sitter man här, sista kvällen i Italien. Om exakt 24 timmar landar jag på svensk mark. Dagarna har som vanligt rusat iväg och man inser inte HUR snabbt förrän man ska åka hem. Det har varit en härlig semester och Italien är otroligt vackert. Ett land jag utan tvekan kommer besöka ett flertal gånger. Har hunnit med Bergamo, Venedig, Greve, Florens, Siena, Volterra, Pisa - så ja, intensivt har det varit. Med mig hem har jag pasta, olivolja och kryddor i mängder. Det blir lätt så när man är i pasta och pizzalandet.. Kan också meddela att det dröjer länge innan jag äter pizza igen...

Det fina med att resa utomlands är att man uppskattar sin egen vardag så mycket mer när man kommer hem igen. Och kissarna, som jag längtar efter dem.. Saknar dem enormt mycket! Så det första jag gör när jag kommer hem imorgonnatt är att gosa katt. Har en känsla av att det blir trångt i sängen. För jag tror de saknat matte lika mycket. :)

På väg!

Äntligen!

Martin var så snäll som skjutsade ner mig till bussterminalen mitt i natten. Och nu, nu befinner jag mig på flygbussen och har lite drygt en timma kvar innan jag är framme på Skavsta flygplats. Riktigt dåligt väder ute - regn, regn, regn. Och E4an är bedrövlig, det vet jag sedan tidigare, med spåriga körbanor - vilket självklart betyder konstanta vattenplaningar. Otäckt må jag säga, speciellt när man själv inte har kontroll över fordonet. Jag hoppas att jag tar mig levande fram till flyget!

Äntligen.

Allt är löst, Italien blir av och kissarna är i mycket goda händer! Tack!

Det är en så otrolig lättnad, med bara 4 dagar kvar innan jag befinner mig på italiensk mark. Har inte kunnat glädja mig åt min stundande semester men nu ni, nu ska jag bara njuta och kämpa på de sista arbetsdagarna!

Idag är jag inne på min nionde arbetsdag i sträck och jisses så trött och sliten jag börjar bli. Lyd ett gott råd - gör inte samma misstag. Kroppen kommer säga ifrån! Tre dagar kvar, tre dagar kvar... Det går an när man har en semester att se fram emot!

Ikväll blir det sushi med Martin som kommer till fastlandet för en vecka. Inte ätit sushi på jag vet inte hur länge så det ska bli mycket, mycket trevligt!

Vilket skådespel

Tittade precis ut genom fönstret. På gården satt två katter, med ett par meters mellanrum. Bakom den ena såg jag något röra sig, något som sakta lunkade fram. En liten igelkott såklart. Kissen såg den knappt, hade fullt fokus på den andra katten. Så kom kotten fram till kissen, ställde sig precis intill och så nosade de på varandra länge. Så lunkade kotten vidare för att hälsa på kisse nummer 2.. Nosade en kort, kort stund och försvann sen in bland buskarna. Och katterna reagerade inte det minsta.

Kotten ville bara säga hej. Kanske godnatt.

Vad ljuvligt det var att se! Så harmoniskt och äkta.

Halvt förtvivlad

Om 6 dagar är det tänkt att jag ska ta mig till Italien. Och det har fortfarande inte löst sig med kattvakt. Om jag är stressad? J a .

Börjar nu inse mitt misstag med att jobba 12 dagar i sträck. Är trött som aldrig förr, hinner inte med det jag vill innan det är dags att gå upp och jobba igen.. Panik, panik.

Och tvestjärtar. Till förbannelse. Vart kommer de ifrån?! Tog ner tvätten i badrummet tidigare ikväll och då trillade en jävel ner i badkaret. Gick in i badrummet en timme senare, hittade då ytterligare en på väggen. Igår upptäckte jag ett par tre stycken, tack vare katterna. Kanske dags att börja stänga mina vädringsfönster om kvällarna? Vidriga små äckel.

Nu är jag sådär gnällig igen.

Stressad. Har missförstått..

En aning stressad. Dryga veckan innan jag drar till Italien inser jag att jag missförstått. Kattvaktsplaneringen har gått i stöpet för jag har tagit fel på vecka...

Så nu måste jag tänka om och höra ifall kattvakterna kan "byta" dagar.

Åh, en aning stressad må jag säga. Och jag jobbar varje dag till sena kvällar så det finns inte mycket tid över till att pussla ihop allt.

Det här är verkligen inte likt mig, brukar ha kontroll över sådana saker.
Inte den här gången...

Vilken miss av mig.

Krogkväll

Igår hade jag och Camilla bokat bord på Riva, jobbet bjussade. :) Det var riktigt lyckat, maten var god, vinet var berusande och fantastiskt och efterrätten var fullkomligt gudomlig. Alkoholen flödade (iallafall för mig) och vi dansade på både Harrys & Sliver. Hade väldigt, väldigt roligt!

Såklart blev det en mycket sen kväll... Och efter några timmars sömn var det bara att pallra sig upp och åka till jobbet. Behöver jag ens nämna att det var segt....?

Var det värt det? Oh ja.

Uppför, nedför, raksträcka..

Veckan som gått har bjudit på en hel del utflykter. Jönköping, Göteborg, Söderköping... Har hela tiden haft något att tänka på och sysselsätta mig med vilket har hjälpt mig att ta allt större steg framåt. Det är en ofattbar skön känsla att känna hur livet planar ut sig, sakta men säkert, att slippa den där desperata känslan att försöka klamra sig fast vid minnen och drömmar man haft. Men jag förnekar det inte, det är jäkligt svårt och jobbigt att se dem försvinna, tyna bort.. Lämna mig. Att tvingas skapa nya..

Har inte haft någon besvärlig ångest/panikattack på flera dagar, de kommer alltmer sällan. Men ikväll var det som om proppen gick. Det blev kortslutning. Började tänka på hur ensamt det är att komma hem till -ingen-, laga mat till -ingen-, prata med -ingen-, skratta med -ingen-, gå och lägga mig med -ingen-, pussa på -ingen-. Och då började golvet snurra så pass att jag fick lägga mig ner och tvingas gå en rond med mina hjärnspöken.. Men det löste sig rätt så bra, lyckades kravla mig ur mitt destruktiva tänkande. Ensam...

Blond

Ser ni? Ser ni vad ljus jag är? Blond!
Vem är det som har en sjukt duktig frisör till syster? Jag, jag!

Ljuset i slutet av tunneln?

Jag vet inte om det är för tidigt att säga men nu, just nu i denna minut, känns det som att jag är nära att komma ut på andra sidan. Jag tror jag ser ljuset! Och den känslan är så underbar.. Men jag vet också att den kan ändras. Slår bort den tanken, det SKA gå. Det ska bli så bra det bara kan bli.

Hjärnan spelar mig ett spratt. Ödet spelar mig ett spratt. Och det är svårt för mig att hantera sådant. För jag är som sagt skör, oavsett vad det gäller. Har dock insett att så länge jag sysselsätter mig och har tusen saker att göra så går det betydligt lättare att ha kontroll på känslorna, även om det inte är full kontroll. Ännu.

Ibland drabbas jag av en längtan efter Honom. Personen jag ännu inte träffat. Personen jag vet finns därute, någonstans. Som finns till, bara för mig. Som ger mig allt det jag drömmer om, det liv jag vet jag förtjänar. Hallå, här är jag. :)
Ibland drabbas jag av skuld för att jag har den längtan.
Och ibland mår jag bara illa av tanken... Men - jag försöker se framåt och det måste vara värt något.

Jag fräschar upp bloggen med lite färg och tänker att det här ska nog bli bra! Full fokus på att försöka träffa nya människor och ha ROLIGT.

Inte ens 25 år fyllda, lättsam, rolig, omtänksam, humoristisk och dessutom dösnygg. Vad kan gå fel? (ja man får själv boosta sitt ego emellanåt, haha..)

Och just det. Jag får be att återkomma om det stämmer att blondiner har roligare......

Ett trevligt inlägg, äntligen. Yes! *klappar mig själv på axeln* Fler sådana Lina!

Lördagkväll, sorgsen kväll

HUR kan man vara så bruten som jag är? Fullständigt söndertrasad. Ikväll mår jag skit. Igen. Jag hade några bra timmar under eftermiddagen och jag har försökt hålla god min. Jag vill så gärna ha Martin kvar som nära vän och därför kämpar jag otroligt mycket med att välja rätt tillfällen att prata med honom. Jag vill inte gråta och älta allt om och om igen.. Jag vill inte det längre. Inte med honom. Jag kanske gör det här på bloggen, men det är ju som sagt mitt sätt att ventilera. Men det är svårt, så oförklarligt svårt, att inte bara lyfta luren och slå hans nummer när paniken sköljer över mig.

Ikväll brast det. Och sorgen blev plötsligt outhärdlig. Tankeältandet, om och om igen. Till slut stod jag bokstavligen talat inte ut. Trodde jag skulle svimma av. Det svartnade. Avgrunden blev (om möjligt) än mer bottenlös. Hysterisk ringde jag till mamma & pappa i Jönköping. Inte Martin. Hjärtat slog allt saktare för det lider så. Jag plågar det. För varje andetag jag tog så snörptes det till i halsen och trycket i bröstet gjorde så djävulskt ont. Ville skrika men hysterin och gråten gjorde att det inte kom något ljud. Bara en öppen mun.

Jag vet att jag säger det ofta men det är inte mindre sant för det - jag är så ensam. Känner mig förlorad. Ikväll blev det så påtagligt. Lördag, sommar & värme. Och vad kom jag hem till? Ingent. Jag slog faktiskt en liten signal dock, alldeles nyss, bara för att prata en minut eller två. Få mig ett skratt. Han lyckas alltid med det. Men nu är det ju så att man inte alltid är anträffbar, vilket jag naturligtvis förstår, så jag fick mig inte det där skrattet just nu.

Nåväl.
I skrivande stund väntar jag besök från Jönköping. Ett besök som skulle kommit först imorgon eftermiddag. Av ovanstående skäl kommer de tidigare.

Jag fortsätter att kämpa. Tittar på fötterna.
Ena foten framför den andra. Precis så.

Minnen

Sitter på pendeln igen. Är trött. Att ta sig iväg idag var med svårigheter. Tittade på mina fötter och tänkte, ett steg i taget. Ögonen är rödsprängda och glansiga. Hoppar tillbaka nästan ett år i tiden, 14 juli 09.

Utflykt till skärgården och Söderköping. Var så fint och varmt väder. Vi strosade runt, pratade och hade mysigt med picknick intill vattnet. Jag var lycklig den stunden, så lycklig. Vi var lyckliga.

Ett annat minne från förra sommaren kommer till mig. Gränna. Återigen soligt och varmt. Försökte bada i lagunen men det var för kallt. Kikade runt i butikerna, fusksjöarna med inplanterade stora fiskar. Vi tog en tur till Jönköping. Spelade äventyrsgolf, Martin vann såklart. Åkte hem till mina föräldrar och då jag ville svalka mig så drog vi igång vattenspridaren. Vi blev som barn på nytt.

Bara två av alla minnen.

Jag vet att det inte finns något jag kan säga eller göra för att få vårt liv tillbaka. Och att vara öppen med hur jag känner förbättrar inte situationen. Så vad kan jag göra? Härda ut, respektera att han inte vill ha mig nu men hoppas på att han kommer känna som jag om ett tag? Det gör för ont.

Ångestframkallande

Eftersom han varit mitt bollplank och den som fått mig att må bättre om jag varit nedstämd så faller det sig naturligt för mig att ringa när det känns svårt. Gråtandes. Förtvivlad. Halvt hysterisk. Detta om något är ångestframkallande. För jag förlorar mig själv i tankarna och blir så upprörd att jag inte kan tänka klart. Och jag får panik över att jag låter hjärtat tala, ocensurerat. Jag är så väl medveten om det, ändå ringer jag när det känns som värst. Men. Hans röst lugnar mig fortfarande. Tröstar. Hör att han finns där, på andra sidan luren.

Ett utmattat hjärta

Försöker hålla mig vid ytan. Det är svårt. Så otroligt svårt när det inte finns mycket som inte påminner mig om den röra jag befinner mig i. Så många vardagsminnen som flyter omkring som jag saknar så. Vill ha dem åter. Jag får panik när jag inser att de inte kommer komma tillbaka. Det känns som att hjärtat stannar. Trycket inom mig ökar tills jag inte står ut och då brister allt. Jag får inte luft. Jag vill inte få luft. Jag vill bara att det ska försvinna. Det här händer inte. Hur ska jag klara av att stå på egen hand? Utan min anledning till att jag andas? Ett liv där jag inte får rå om det som betytt allt för mig. Det viktigaste jag haft. Mitt hjärta är slitet. Orkar inte mer. Tänk om det stannar? Minns Martins födelsedag förra året. Vi var på restaurang. Och jag minns hur vi sa att det kändes så underbart där och då, att det var så det skulle vara. Och att det var så vi skulle ha det. Tittar på korten. Och jag gråter. Hysteriskt.

Det finns inget jag kan göra.

Illamående

Igår mådde jag illa. Idag mår jag illa. Gråtattackerna har hittills lyst med sin frånvaro. I hjärtat känner jag en ofantlig sorg. Jag vill att den ska försvinna. Den förgör mig.

Igår registrerade jag mig på en av alla dessa dejtingsidor. Trodde det kunde hjälpa. Men varje meddelande jag fick följdes av en känsla av att det var fel, så fruktansvärt fel. Jag mådde illa. (jag gör visst det en hel del.) Berättade för Martin om mitt medlemsskap. Han verkade inte tycka att det kändes jobbigt. Märkligt. Varför är det bara jag?

Sitter på pendeln. Känner hur mina hjärnspöken börjar vakna till liv. Detta eviga ältande, om och om igen. Börjar tänka hur det ser ut när han har hittat någon ny. När han introducerar denne för sina nära. När denne blir en del av hans familj. Kalas, resor, högtidsfiranden.

Och så inser jag att illamåendet blev värre. För det där skulle vara jag. Det var jag.

Det känns som om livet runnit ur mig

Jag bryr mig inte om hur det låter. Det är så det känns. Livet har tagit slut. Låt mig förklara, kanske det bringar någon slags klarhet.

Jag lämnade allt bakom mig i Jönköping. Flyttade på vinst och förlust till Linköping för att det kändes så rätt med Martin. Det slutade väl, vi blev ett par. Vi flyttade ihop. I nästan 2,5 år hade vi pratat i telefon, utan att träffas. Daglig kontakt. Vi pratade i timmar, dagar, nätter.. Extremt i vissa ögon, naturligt för oss. Vi blev tajta. Otroligt tajta. Var gång det hände något trevligt/otrevligt så ringde vi varann. Var gång vi var uttråkade så slog vi varandras nummer. Var ledig tid så satt vi och lärde känna varandra. När vi väl träffades så blev vi oskiljaktiga. I 2,5 års tid. Och om vi inte sågs så pratade vi i den där telefonen som var så välbekant för oss. Bästa vänner i 5 års tid.

Martin var mitt allt. Och ja, jag vet att de flesta säger så vid uppbrott men han var bokstavligen talat mitt allt. Och nu. Nu finns han inte ens kvar i stan. Stan jag flyttade till för att leva med honom. Och Martins familj har givetvis även de försvunnit ur mitt liv. Det tar knäcken av mig! Jag har inget kvar. Mitt allt, mitt sociala umgänge. Mitt liv. Allt har tagit slut. Livet har tagit slut. (och även om personer omkring mig påpekar och säger att just DET livet tagit slut så är det ju det enda liv jag känner till.) Puts väck. Tomt. Ensamt. Och jag frågar mig själv? Vad gör jag kvar i stan? Jag har visserligen mitt jobb. Ett fåtal vänner. Men är det tillräckligt? Jag vet inte. Vill jag tillbaka till Jönköping? Jag vet inte.

Det är så många lösa trådar överallt. Ett virrvarr av tankar som inte går att sortera ut. Jag behöver träffa min vän, få någon slags kontroll över situationen. Det känns som det här är en fördröjd reaktion på vårt uppbrott och jag önskar så innerligt att reaktionen kom direkt när det tog slut.

Jag plågar mig själv genom att ställa alla frågor som gnager inuti. Överanalyserar varje svar jag får. Men jag måste få ställa frågorna istället för att inbilla mig att saker och ting är på sätt som inte alls stämmer överens med verkligheten. Det hugger i hjärtat. Får en klump i halsen. Ögonen svider. Jag känner mig så illa till mods när jag tänker tanken på andra män. Jag skulle önska att så inte var fallet, att jag orkade börja prata med nya eventuellt blivande bekantskaper. Kanske det skulle skänka tröst. Men skulle jag göra det nu skulle jag bara göra det av fel anledning..

Det blev ett långt utlägg. Det blir så när jag mår dåligt. Mitt sätt att ventilera mig, mitt sätt att förklara hur mina tankar går eftersom det är jobbigt att prata om det. Jag börjar bara gråta och det blir en enda röra. Svårt att hitta rätt ord. Men jag kan inte bryta med Martin, inte nu. Han är fortfarande alldeles för viktig för mitt välmående. Även om han får mig att må sämre än sämst. Mitt hjärta är allt bra märkligt.

Jag står inte ut!

Det är alldeles nattsvart. Snubblar framåt, kan inte ta riktiga steg. Faller bakåt. Ställer mig återigen upp på vacklande ben. Snubblar fram ett par steg till. Faller bakåt igen. Sådär ser det ut för mig. Ett fullständigt vrak som inte längre fungerar normalt. Jag har fastnat.

Började fundera. Igen. Ifall det trots allt inte vore bäst att kapa relationen helt och hållet. Inte ha någon tillgång till varandras liv. Ingen opersonlig internetkontakt, varesig facebook eller msn. Inga sms. Inga telefonsamtal. Ingenting. Hjärtat skriker sig hes - "Nej! Du hamnar i fördärvet Lina." (som om jag inte redan var där.) Så jag tog bort honom. Ringde och sa att vi inte kan vara vänner. Den kontakten vi i dagsläget har är inte tillräcklig för mig, den får mig bara att undra mer. Jag vill ha vår tajta relation, vår speciella jargong vi alltid haft. Men han frågade "Kan vi (läs: du) verkligen ha det så?" Och jag inser själv att nej, det kan jag nog inte. Jag dör lite för var dag jag ser att hans liv fortsätter framåt. Utan min inblandning.

Jag förstår inte mitt resonemang. Jag saknar inte våra bråk och missförstånd. Jag saknar inte den totala avsaknaden av emotionell tillfredsställelse. Men jag saknar vår nära relation. Att ha honom vid min sida. Tryggheten. 5 års djup vänskap går inte att sudda bort! Min Martin som jag gått igenom så ofantligt mycket med. Som jag upplevt så mycket tillsammans med. Hur kapar man ett sådant band? Hur fan anpassar man sig till att gå från att stå varandra så ofattbart nära till en vanlig kompisrelation? Jag blir illamående.

Jag tog alltså bort honom för att slippa se.. Men jag insåg ganska omgående att det skulle bli lättare sagt än gjort att hålla vår relation på avstånd. Att inte ha någon mer kontakt.

Det här låter helt absurt men jag vill att HAN ska sakna MIG, inte tvärtom. Jag vill liksom höra att jag var och är det viktigaste som finns... Att jag är den mest underbara person han känner till och att han önskar att saker och ting hade slutat annorlunda. Att han insett vad som gått förlorat och att han skulle gå ner på sina bara knän och be mig att komma tillbaka. Att han nu vet att han inte vill leva ett liv utan mig.

Ja, jag sa ju att det skulle låta absurt.
Men kan jag styra över hur mitt hjärta känner? Nej.

Jag saknar Fröken Förnekelse

Jag mår inte så bra för tillfället. Det är faktiskt så att jag mår mycket dåligt. Känslor som saknad, ångest, förtvivlan, panik, desperation, hat och bitterhet försöker samsas inuti min kropp. Tillsammans med alla dessa frågor som söker svar.
Ingen vidare kombination.

Efter uppbrottet med Martin levde jag enligt principen syns inte, finns inte. Fröken Förnekelse var min nyfunna väninna. Hon fick mig att må så fantastiskt. Begravde allt det jobbiga jag egentligen borde gått igenom direkt. Vi hade kul ihop, jag skaffade mig nya bekantskaper och det kändes som att pusselbitarna började falla på plats. Men så plötsligt försvann hon och lämnade mig ensam med det hon lyckats få mig att förtränga. Herr Ångest såg sin chans, knackade på och trängde sig oblygt in. Han tog mig i besittning och har ännu inte släppt sitt grepp om min själ.

Jag hatar mig själv. Jag klandrar mig själv. Jag ställer mig undrande till varför allt blev som det blev och det slutar med att jag bara hittar fel hos mig själv. Vad gjorde JAG för fel? Jag var för krävande. Tråkig. Ful. (varav det sistnämnda återkommer gång på gång på gång...) För något fel på mig måste det ju vara då jag uppenbarligen inte är värd att kämpa för. Och det om något framkallar en slags desperation inom mig.

Jag gråter. Natt som dag. Så fort jag påminns om det som inte längre finns kvar. Och det är ofta. Jag kan inte värja mig, hur mycket jag än försöker. Jag klarar inte av att se hur livet går vidare, utan mig. 5 år. En femtedel av mitt liv. Blir illamående. Marken snurrar. Det svartnar för ögonen. Vad ska jag ta mig till? Säg inte åt mig att rycka upp mig för det går inte.

Minnen och erfarenheter som vi delar börjar komma tillbaka till mig nu. Och tankarna... Om jag bara kunde tysta dem på något sätt. Jag slår huvudet i väggen för att tvinga bort dem. Det fungerar aldrig. Jag hatar mig själv, känner mig som ett enda misslyckande. Och varför är det bara så extremt svårt för mig? Varför är det bara jag som drabbas av den här bedrövliga melankolin? Varför är det bara jag som öppnar mig och låter hjärtat tala fullkomligt ocensurerat? Det är orättvist! För nog fan hade det känts bättre om det i nuläget var ömsesidigt och jag fick ta del av den andra partens resonemang. Förtvivlan. Om det nu hade funnits en sådan.. Jag önskar vi hade mått på samma sätt under samma period istället för att gå om varandra på det här viset..

Jag har alltid varit av skör karaktär. Lägg till ett smärtsamt uppbrott och voila, där har ni ett vrak som heter Lina.

Saknar jag Martin? Något kopiöst.
Ord kan inte beskriva.

Älskar jag honom?
Mer än något annat.
Jag vill kunna säga nej, men då ljuger jag.

En slö dag

En ledig dag, en solig dag, en stekhet dag, en slö dag! Har inte blivit mycket gjort här hemma..

Bestämde mig för att försöka få lite färg på kroppen, de säger att omväxling förnöjer. Så jag tog med mig minidatorn (även kallad iphone),något att läsa, filt, Maja och så placerade jag mig i gräset utanför min balkong. Det var skönt minsann!

Tyvärr blir jag rastlös alldeles för fort så efter sisådär 1,5 timmar fick jag nog och packade ihop. Maja verkade hålla med för hon sprang i princip till trappuppgången!

Jag har fortfarande grejer som står och väntar på att tas om hand men urk, jag har noll lust! Avvaktar tills det blir lite svalare. Märker även att kattkräken tycker det är för varmt. Inget busande, rusande eller pratande. Bara zzzzZZzzzz...

Ska försöka ta mig bort till affären i värmen, man måste ju laga till sig något att äta. Minus med singelliv är att det är fruktansvärt tråkigt att laga mat ensam. Och till sig själv. Därför lagas det numera sällan mat.. Vilket i sig är tråkigt, att experimentera i köket är himla trevligt.

Projekt: Bli blondin

Alla ni som känner mig vet mycket väl att jag aldrig varit blond... Ständigt mörkhårig. Visserligen i många olika slags nyanser, men alltid mörk.

NU har jag fått nog! Midsommardagen gjordes en första "sittning" hos min älskade syster som ni kanske vet är frisör. Och en mycket duktig sådan! Det gick över förväntan, blev ljusare än jag trodde jag skulle lyckas bli på första blekningen/slingningen. Om ett par veckor gör vi om det och då blir jag såklart ännu ljusare. Lagom till Italien. ;-)

Jag har inte vant mig ännu, det lär ta lång tid, men fan så snyggt det är! GILLAS!!!

Blond, svensk. Fattas bara blå ögon.... Som för övrigt är på gång i form av linser! Hahaha.

Imorgon är jag ledig och då ska jag banne mig sola!

Midsommar i luften

Svensk sommar när den är som bäst - jo, så har det faktiskt varit idag! Visst har man längtat? Och imorgon är det midsommarafton och vädret ser ut att bli lika bra. DET är minsann inte ofta det händer!

Själv åker jag till Jönköping och firar med mor & far, syster & Fredrik, pappas bror & mammas kusin (tillika respektive), kusin & hennes pojkvän samt morfar & mormor. När jag rabblar upp hela gänget så inser jag att jag blir ensam singel. Det kommer nog kännas annorlunda! :) Bussen till resecentrum går vid 8 imorgonbitti (som ni kanske minns så har jag ingen bil längre...) och där tar jag pendeln till Tranås. Från Tranås tar jag mig till Nässjö med ett annat tåg. Och där HOPPAS jag att min far möter upp mig.

I år blir det äntligen traditionellt midsommarfirande. För första gången, ja iallafall vad jag kan minnas, ska vi ha en egen midsommarstång i trädgården. Kanske bör tillägga att den yngsta imorgon är 21 år gammal... Fast blir man någonsin för gammal för att fira midsommar? Jag tycker faktiskt inte det! En midsommarkrans ska minsann pryda mitt huvud och jag hoppas att jag inte är ensam om det. God mat, dans, härligt umgänge och MÅNGA skratt kommer förgylla morgondagen. Och spriten den ska flöda...

Och, jag borde vara ganska så stressad med tanke på att min buss går om 9 timmar. Har en hel del att göra innan dess. Men som vanligt blir det nog så att jag stryker en del och gör det en annan dag...

Vad ska ni hitta på under helgen?

Glad midsommar!

Håll till godo

Bloggen kommer uppdateras så snart jag hinner med... Tills dess bjuder jag er på (förhoppningsvis) ett skratt!

Hejdå Singha

Imorgon kommer en familj och hämtar min lilla söta Singha. Hon ska flytta till en liten tjej som har mer tid för henne. Dessutom får Singha en kanintjejkompis som heter Pepsi.

Har haft så dåligt samvete över att jag inte haft så mycket tid över till henne. Därför tog jag beslutet att låta henne flytta.

Känns både bra och jobbigt, såklart. Hon har ju varit min lilla ninis i två års tid nu. Men jag är säker på att hon kommer få det mycket, mycket bättre i sitt nya hem. Och dessutom får jag komma och hälsa på. :) Skulle det dock inte fungera med den andra kaninen så får hon givetvis flytta hem till mig igen.

Kommer sakna dig lilla ninisen! :(

Det small.

Klockan är 3 på morgonen. Ganska nyligen hemkommen.
Från akuten.

Hade varit och handlat lite mat. Med Camilla. Såg fram emot att lägga mig i soffan med en god bok och lite choklad jag fick av Camilla som tack för skjutsen.

Fast så blev det inte riktigt..

Låg i vänsterfilen, bredvid en annan bil. Hade precis kört ur Vallarondellen. Kurvan jag körde i är ganska så lurig och snäv och det går faktiskt inte att inte hålla hastigheten. Av någon anledning så lade jag mig lite för nära vägräcket. Vad det berodde på minns jag inte, kanske bilen intill närmade sig mig, eller så var det något annat. Det får jag aldrig veta. Men, i samma sekund jag hamnade lite för långt åt vänster kände jag att där fanns en del grus. Fuktigt grus eftersom det regnade. Och jag hann knappt bromsa innan det var för sent... Bilen fick sladd. Big time. Lyckades ratta upp den tillräckligt för att inte hamna i höger körfil, men inte tillräckligt mycket för att undvika vägräcket.... Det small till. Högt. Bilen studsade ut, fortfarande i vänster körfil, for framåt några meter och sen small det till igen. Av någon märklig och lyckosam anledning så höll jag mig hela tiden i samma körfält vilket troligtvis gjorde att jag kan sitta här nu och berätta om kvällen. För jag kan inte direkt påstå att jag var ensam på vägen..

Till slut fick jag stopp på bilen, kastade mig över varningsblinkersen. Och skakade. Och skakade. Och skakade. Fumlade efter min mobiltelefon, som (givetvis) knappt hade några batterier kvar. Lyckades slå in mina föräldrars nummer. Sluddrar panikartat fram något om att jag krockat. Pappa frågade om jag var OK. Det visste jag knappt eftersom jag var i chocktillstånd. Men jag tyckte mig inte ha ont någonstans. Var alldeles förtvivlad för inte en enda bil stannade, inte ens biljäveln som låg intill när det hände. Och jag förstår fortfarande inte varför. Tillslut började det röra sig personer från McDonalds, och jag såg att en kille var på väg åt mitt håll. Så jag la på luren, batteriet var ju så dåligt. Killen berättade att han hade hört smällen och ringt 112, hjälpen skulle vara där snart. Han bad mig sitta kvar ifall jag hade gjort mig illa. Men det kändes inte som det så jag valde att kravla mig över till passagerarsätet eftersom jag stod alldeles för nära vägräcket för att kunna ta mig ut från förarsidan och ta mig ut ur bilen.

Det dröjde några minuter men till slut kom först akutbilen. Sen två brandbilar. Tillslut hörde jag ambulansen. Någonstans däremellan kom polisen och många andra bilar. Ja, det var säkert 15-20 personer på plats. P.g.a. lilla mig. Det kändes så overkligt. Och det kändes lite hrm, överdrivet med ett sådant räddningspådrag... Fast det kan väl vara svårt för dem att uppskatta. Det kändes tryggt iallafall. Idioter till folk stod och filmade. Tyckte väl det var jättekul... När ambulansförarna kom och tog hand om mig försvann killen som hjälpt mig från början. Tackade honom så gott jag kunde. Sen fick jag lägga mig på britsen och skjutsades in i ambulansen. De tog några prover, kände på kotorna men jag hade inte ont någonstans. Öm var jag, framförallt där bältet satt, och det syntes i form av en uppsvullen och röd axel. Polisen kom in en sväng, tog några rutinuppgifter och så fick jag såklart blåsa. Nej, det gav inget utslag. Rattonykterhet är inget som Lina befattar sig med. Sedan lämnade jag över bilnycklarna till räddningstjänsten och åkte upp till akuten. Mamma och pappa hade vid det här laget satt sig i bilen för att köra Jönköping-Linköping. Väl på akuten kände de återigen på nacken o.s.v. och sen fick jag vänta på läkaren... Och vänta... Och vänta... I tre timmar. Men, det verkar som jag klarat mig väldigt bra. Nu gick det visserligen inte så fort men det var ändå två rejäla smällar. Jag är lite stel och öm runt nacken samt har lite ont längs med ena sidan av kroppen, men det är bara smärta á la blåmärken.

Bilen ja. Den fick sig en törn... Ena framsidan skadades och lyktorna förstördes. Hann inte titta så mycket på skadorna, men det känns som att det kunde varit betydligt värre. Bilen bärgades till en verkstad. Tyvärr med mina matvaror..... Så glassen och kycklingfilén lär behövas slängas när jag ringer verkstaden imorgon.

Nu har jag alltså ingen bil att ta till jobbet och tvingas panikinhandla ett periodkort imorgon.

Ska bli intressant att se hur jag mår när jag vaknar. Läkaren sa att jag kan räkna med att känna mig väldigt mörbultad... Fast det kan jag ta. Det kunde varit så mycket värre.

Jag kunde varit död.

Ska försöka sova ett par timmar nu, väntar på att mamma och pappa ska skicka ett sms och säga att de är tillbaka i Jönköping. Det blev en mycket sen natt för dem. Samtidigt är jag glad över att de kom hit, för vem skulle jag ringa?
Ikväll blev det väldigt uppenbart att jag är ensam i stan.

Måns i sitt nya hem

10 dagar har gått sedan Måns flyttade och tomheten är påtaglig..

Men - nya husse Christer bloggar om både Måns och Pricken på Sörpingskatterna. Ingen är gladare än jag över att få följa honom på livets väg! :)

Senast från bloggen
Måns gick inte och la sig i klätterträt som han brukade, utan hoppade upp i soffan och la sig alldeles brevid! Måns har hela tiden varit lite skyggare än Pricken, men nu tog han hästkliv helt plötsligt. Pricken har inte varit i soffan när jag suttit där. Utan hela tiden på golvet utmed benen. Måns tyckte nu att husses mat luktade så gott att han ville smaka, så upp på bordet och fram till tallriken, men då sa husse ifrån.

Lite senare när jag hade varit ute en sväng låg Måns i soffan igen, på min plats. Ja ja tänkte jag, han hoppar väl ner när jag kommer och sätter mig. Men nej då, han låg tryggt kvar och gosade bara ner sig mer i pläden.

Jag kan inte annat än le. Visst, jag om någon vet hur gosig och underbar Måns är... Men att han på 10 dagar skulle bli en främmande människa så tillgiven, det är ju fullkomligt fantastiskt!

Sjuk?

Nu ligger jag här med frossa. En mycket svullen hals. En igentäppt näsa. Ett konstigt tryck i huvudet. Ljudkänslig. Ljuskänslig. Ont i öronen. Så ont i kroppen att det t.o.m. gör ont att tvätta händerna. Det svider i huden. Och ingen febertermometer hittar jag.

Jag har varken råd, tid eller lust att vara sjuk. Måtte det ha försvunnit tills jag vaknar imorgon..

En lugn hemmakväll

Lördagkväll, sommarvärme - som bäddat för fest. Men inte för mig. Inte ikväll. Två dagars festande i rad har satt sina spår och nu säger kroppen ifrån! Fasiken så trött och sliten jag är. Till råga på allt verkar det inte bättre än att jag håller på att bli sjuk, min stackars hals har svullnat upp.

Men herregud vilka underbara festkvällar det har varit. Det GÖR inget att kroppen tagit stryk, den har återhämtat sig till imorgon. :)

Det är så här livet ska vara...
Det är den här känslan man ska ha i kroppen.
G L Ä D J E! (ja, jag förstår att det verkar märkligt med tanke på mitt senaste inlägg...)

Nu ska jag äntligen svänga ihop en god, italiensk pastarätt och mysa ner mig i soffan. Och där stannar jag nog hela kvällen. :)

Jag är ARG!

Jag känner mig fruktansvärt förbannad just nu. På allt och ingenting, men framförallt på lägenheten! Känns som jag bor i en svinstia. Det KOKAR i min kropp just nu och såhär arg har jag inte varit på många, många år.

Jag städar och städar men fan, aldrig tar det slut! Nu har jag bott här i tre månader och det känns som jag borde vara iordning nu. Men nääää. Det ser för jävligt ut i skafferiet och jag har inte ens gått igenom var jag vill ha mina köksredskap.

Det står flyttkartonger i vardagsrummet som jag knappt vågar peta på med risk för att bli luden av allt katthår som flyger omkring. Jag dammsuger flera gånger i veckan men det hjälper inte. JAG BEHÖVER EN SKAFTDAMMSUGARE FÖR ATT UNDERLÄTTA MIN VARDAG.

Min walk-in-closet ska jag inte ens nämna, jag går inte in där längre. Jag har en jävla massa kläder, överkast, täcken och kuddar som ska tvättas men inte fan har jag kommit så långt ännu. Mina lådor och skåp är överbelamrade med grejer och jag SPYR på min tillvaro nu!!!

Och inte nog med allt detta, jag har inte ens fått upp taklampor och definitivt inte fått till inredningen ännu.

Jag är så jävla arg, frustrerad, besviken, förbannad. Jag HATAR att ha det såhär. Och jag orkar fan inte ta tag i det själv. Kan inte någon komma och hjälpa mig? Jag är så nära brytningspunkten nu... Och magkatarren!! Den är tillbaka BIG TIME.

Nu lämnar jag skiten och tar en dusch. Sen åker jag ner till stan och träffar Camilla för en bit mat och VIN. Det är jag fan värd så som jag slitit idag.

USCH vilket hemskt inlägg det här blev men jag bara MÅSTE skrika ut min ilska! GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!

Den som kommer hit och stöttar mig är jag evigt tacksam. Jag måste få ordning på allt, det är juni och jag vill inte känna den här hemska stressen!!!!!

Hela året har jag väntat på...

Juni

Juli

Augusti

Sov så gott, lilla Saga

Ibland kallas änglarna hem alldeles för tidigt..

Strax innan jul åkte jag tillsammans med några andra från Östgötakatterna upp till Stockholm med en av de sötaste kissarna som någonsin skådats. Lilla Saga hade fått ett hem hos Maggan och tre tjejkissar. Jag minns den kvällen väl. Men inte för att det var snöstorm och bedrövligt väglag, nej. Jag minns den då det var så tydligt att kissen hittat hem. Det märktes direkt. Och det har aldrig känts så rätt att överlämna ett katt till någon annan som det gjorde då. Vilken lycka. Där skulle kissen få leva och må bra. Vara lycklig. I många år framöver.

Trodde vi.

I måndags vandrade Saga över Regnbågsbron, svårt sjuk av den mycket hemska sjukdomen FIP.

Mitt hjärta gråter. För Maggans skull. För Sagas kompisars skull. För Sagas skull.

Det är inte rättvist att en så ung katt som vuxit upp under svåra förhållanden, tvingas försvinna från vår jord när hon äntligen fått ett hem där hon var så älskad. Åh, som jag vet att hon var älskad..

Det finns inte mycket till tröst, men Saga är inte ensam på andra sidan. Där finns många som tar hand om henne. Och en dag så vet jag att hon får återse sina älskade familjemedlemmar.

Sov så gott Saga. Du finns för evigt kvar i många, många hjärtan. Som tassavtryck.

En stor kram till dig Maggan. Tack.

Hejdå Måns

Åh vad det känns jobbigt att skriva de orden. Hejdå Måns. Men jag måste det. För imorgon flyttar han ifrån mig. Till sitt nya hem. Tillsammans med sin kolonikompis Pricken.

Det svider i ögonlocken när jag inser att jag bara får ha honom hos mig i dryga sex timmar till. Har blandade känslor inför att säga hejdå. Å ena sidan tycker jag så rysligt mycket om honom. Vill ha honom kvar, fastän det är omöjligt med tanke på tjurskallen Maja som troligtvis kommer fira med bubbel när han flyttat. Å andra sidan vet jag att han kommer få det minst lika bra tillsammans med Pricken. Om inte bättre, då han kommer få mycket mer uppmärksamhet än vad jag kunnat ge honom med tanke på att kattgänget här har bestått av sju individer.

Han har varit hos mig, hos oss, i snart fyra månader. En tredjedel av ett år. Och vilken underbar liten sak han hunnit bli under denna tid. Hur mysig som helst. Pratsjuk. Kelig. Social. Lycklig.

Det rinner några tårar när jag tänker på morgondagen. Det kommer bli så tomt utan honom. Ja, trots att jag fortfarande har sex katter kvar så kommer jag märka en enorm skillnad när han inte finns här och busar runt med allt och alla. Det förstår alla som fått äran att träffa honom...

Den senaste veckan har Måns dessutom varit överkelig och mer social än någonsin. Ni förstår, jag tror att han anar att något är i görningen. Han och Alli har legat och sovit tillsammans, så tätt, så tätt. Och det har de aldrig gjort förut. Och han gosar så med de andra kissarna - och de låter honom göra det. Ja, med undantag för Maja såklart.. Åh, som jag hoppas att kissarna inte kommer sakna honom allt för mycket. Det skulle skära i hjärtat om de börjar leta och ropa efter honom.

Tror det är dags för mig att få lite sömn. Om sex timmar är klockan nio och då ringer det på dörren. Usch så splittrad jag känner mig. Det är så mycket som försvunnit ur mitt liv. Nu även Måns.

Men - det ska bli spännande att se hur det går för honom med sin nya husse. Och sin "nygamla" kolonikompis. Och tänk, de kommer få möjlighet att vara ute så småningom! Det tror jag kommer uppskattas enormt mycket.

En sak är säker, om det är något Måns har talang för.... Så är det att sprida ovillkorlig kärlek!

Något. Stör. Mig. Någon. Stör. Mig.

Fan, jag kan verkligen inte släppa det. Trots att jag vet att det är lika bra. För min egen skull. Huvudet resonerar inte på samma sätt som hjärtat. I fucking hate it! Jag vill verkligen backa bandet och sudda bort minnet. Det är så jävla tramsigt att ligga sömnlös och grubbla över vad jag gjort för "fel" när jag VET att så är inte fallet! Men varför vara så förbaskat av och på? Det är ju bara för att jävlas! Dammit, jag gillar det inte. Gaaaaah, varför inte bara vara vänner och that's it? Mycket svårare än så är det faktiskt inte. Jag hatar när människor vet vilka knappar de ska trycka på....

Nu fan ska jag sova. Jag är så uppretad, det kanske märks på mina bedrövliga ordval? Aja... Imorgon blir det personalfest och jag är sjukt taggad. Det blir kul som attan! Och på lördag ska jag festa så hårt att Landvetter flygplats tvingas stänga p.g.a. jordskred. Och därmed basta!

Jag trodde väl aldrig att dagen skulle komma då jag får sålla bort nya bekantskaper som inte kan bestämma sig för om vi ska vara vänner eller ej. Jag fattar inte vad problemet är! Ena sekunden verkar det vara självklart, men i nästa sekund så står jag där som ett frågetecken och vet inte var någonstans jag har denne person. Ska det verkligen vara så i vänskapliga relationer? Nej! Då tackar jag hellre för mig och lägger ner mer tid på övriga nya bekantskaper. *suck* Just när man trodde att man hittat en rolig och supertrevlig prick att umgås med.

Tacka vet jag ärliga och normala personer!

The day from hell

Vilken jävla dag. Jag har nog aldrig någonsin mått så psykiskt dåligt över att vara så stressad och panikslagen som jag var i förmiddags..... Usch. Jag klantade mig verkligen. Big time! Jag kan knappt tänka på det utan att få ont i magen. Jag hade öppning på jobbet idag. Inga problem, det har jag haft innan. Gick upp i lagom tid imorse, tog det lugnt och hade gott om tid. Trodde jag... Någonstans inuti den där komplicerade hjärnan slog det nämligen slint. Att jag skulle öppna var som helt bortblåst. Så, en halvtimma efter att jag egentligen skulle öppnat dörrarna till butiken blir jag plötsligt helt kall när jag står i hallen och inser mitt enorma misstag! Och det är ju inte så att man tar sig dit på ett par minuter, nej, det är ju en sisådär 4-5 mil. Behöver jag ens nämna att det gick farligt fort på motorvägen....?

Nåväl. Nu är dagen slut och världen gick inte under. Men förstå paniken.......!

Ikväll skulle jag fikat med Camilla men dagen gick alltså inte som planerat... Kände att jag behövde komma hem och varva ner. Så istället går vi ut för vin imorgonkväll, lovely!

Och såhär på kvälls/nattkvisten är jag i full gång med att städa. För det ser rent ut sagt ut som en svinstia här hemma! Det märks att jag börjat jobba och att jag inte är hemma alla kvällar längre... Det märks på dammråttorna! Och Maja är ju så underbar att hon protestkissar på toalettgolvet. Extra städning. Jag är övertygad om att det är p.g.a. Måns så även om det tar emot att säga det så ska det faktiskt bli skönt när han väl flyttar, vilket är inom bara ett par veckor. Men han kommer få det himla bra tillsammans med Pricken!

Nu är det dags för mig att slänga in sängkläder i tvätten. Hade tänkt dammsuga och damma men klockan blev för mycket, får plocka undan och ta den "vanliga" städningen imorgonförmiddag. Sen ska jag försöka mig på att äta något. Eftersom dagen blev som den blev har jag bara fått i mig 1,5 shake... Och det känns vill jag lova! Yr och ofokuserad.

Innan ni dissar min diet...

Så ta en titt på det här!

Det känns konstigt

Försöker komma underfund med mig själv... Men det är inte lätt. Jag känner mig skapligt ovan vid att skaffa nya bekantskaper på egen hand. Ovan vid att umgås och ha kul. Visst låter det märkligt? Men det är så det är...

I helgen hade jag så sjukt roligt att jag inte finner ord... Mer sådana kvällar tack!
Ikväll har jag varit ute på stadspromenad med en ny bekant som jag hoppas blir en god vän så småningom. Imorgon blir det promenad med Sacko och ev. en väninna. På onsdagkväll ska jag ut och fika med Camilla. Helgen har jag inga planer för... Ännu. Torsdag nästa vecka är det personalfest på köpcentrat. Ser definitivt fram emot det! Lördag nästa vecka står inflyttningsfest hos syster och Fredrik i Göteborg på schemat.

Att gå från isolerad rent socialt till ovanstående är omtumlande. Faktiskt! Det är som om jag lever ett helt nytt liv. Det är jävligt roligt men ibland skrämmer det mig. För det är så ovant..

Plötsligt har jag ett jobb där jag trivs oerhört. Ett jobb med mycket ansvar. Nya, härliga arbetskamrater som gör det extra roligt att gå till jobbet. En ny lägenhet. Nya vänner. Ny kost som förhoppningsvis ger goda resultat. Nya rutiner.

Det är otroligt hur mycket ett uppbrott kan göra för själen.

ALLT är nytt i mitt liv nu. Och det är hemskt svårt att ställa om sig... Men jag kämpar på och tillslut så kommer det lossna.

Nog babblat för ikväll. Dags för en dusch och min sista shake för dagen. Imorgon är en ny dag och efter lite sömn brukar det kännas mycket, mycket bättre. :)

Bästa kvällen på mycket länge...

Precis hemkommen efter en sån där kanontrevlig kväll. En sån man önskar aldrig skulle ta slut. Och jag skakar bara på huvudet... Vad är oddsen... Haha, det kommer ta ett tag innan jag förstår hur fan saker och ting ligger till!

Nu ska jag få mig några timmars sömn. Känns som att det behövs.

Jobb måndag-torsdag. Lovely.

Det går bra nu, kompis det går bra nu...

Nattfunderingar del 2

Dagarna har börjat flyta ihop till en enda tjock dimma och nu är helgen här och med den även Martins flytt. Allt går i ultrarapid. Jag hinner inte med att förstå. Komma ikapp. Bearbeta.

Jag tittar på klockan. Kvart i tre. Sömnen håller sig fortfarande i bakgrunden men jag tror den snart slukar mig, så fort min tillåtelse ges. Jag vet att jag måste sova, jag öppnar butiken för första gången imorgon och om sex timmar bör jag befinna mig i bilen.

Ikväll har jag haft många blandade känslor inom mig. Ingen som jag kan sätta ord på dock. Jag vet inte hur man ska hantera ett smärtsamt uppbrott. Provar nya sätt, försöker skaffa nya bekantskaper. Fördriver tiden med både det ena och andra. Kanske gör jag fel, kanske gör jag rätt. Kanske det inte ens finns något rätt eller fel sätt. Men i slutändan tänker jag ändå på Martin och allt vi gått igenom..

Imorgon ska Martin ut med vänner och jag planerar att ansluta mig till dem framåt kvällen efter att jag slutat.. Om orken finns där vill säga. Försöker ta tillvara på alla stunder jag hinner få med honom.. För sen försvinner han. Och även om vi fortsätter att hälsa på varandra så blir det aldrig på samma sätt igen.

Nattfunderingar...

Ikväll sover Martin hos mig. En sista gång innan det är dags för honom att fortsätta sin livsresa, utan mig. När han är här mår jag bra och jag känner mig så trygg jag nu kan vara med tanke på
omständigheterna.Men dessvärre kommer det alltid en morgondag då verkligheten åter gör sig påmind.
Jag vet att när han åker så rasar allt igen. Jag vet det. Även om jag försöker förbereda mig allt jag kan för att stå emot.

Jag vill inte somna.
Jag vill inte att dagen ska gry.
Jag vill ha kvar den här stunden, för evigt.
Men jag får inte.

Vi är vuxna människor och jag har lärt känna en familj som jag sett mig själv en del av. Plötsligt finns den inte där längre. Plötsligt försvinner söndagsmiddagarna, resorna till Gotland, kattvaktssemestrarna i Sturefors. Födelsedagarna. Eltons uppväxt. Så småningom kommer någon annan få ta del av det där..
Hur tacklar man det?
Jag vet inte.
Det gör mig fullkomligt yr och illamående.

Jag saknar redan Ann-Britt. Leif. Carro. Micke. Elton.
Martins mormor & farfar.

Det jag skriver här kommer direkt från hjärtat. Jag klandrar ingen för att jag mår dåligt, ingen förutom mig själv. Jag vet att mina ord kan låta hårda men det gör dem för att det gör så ont. Jag
tror inte att någon vill vara elak och få mig ledsen med flit, naturligtvis inte. Jag måste bara få ur mig allt som tynger min själ.

Tittar på Martin. Han sover. Önskar jag kunde göra detsamma. Tårarna rinner. Jag vågar inte möta morgondagen.

En olycka kommer sällan ensam

Just när jag trodde att det inte kan bli värre....
Så är det precis vad som händer.

Plötsligt har jag tusen saker till att tänka på. Men, vilken tur jag ändå har med förstående kollegor på nya arbetsplatsen som låter mig börja senare idag för att jag ska hinna och orka med.
Jobbet är min energikälla i nuläget..
Det som får mig på andra tankar.
Mitt gömställe.

Jag känner mig som en boxares sandsäck! Så fort det slutar gunga och det känns som att man är på väg att landa, ja då kommer nästa smäll och så far jag omkring igen.

Kan inte göra annat än att konstatera hur orättvist livet kan te sig emellanåt.